Dag 52-64 Nepal : Livet i en by och rekonstruktion av en lågstadieskola

Herregud vad tiden går fort, nu är det bara 2 veckor kvar av denna resa!

11 veckor kändes som en mindre evighet när jag åkte iväg. Och det har också känts så under min tid här. Att resan faktiskt skulle ha ett slut har alltid varit ett avlägset faktum. Men nu börjar det bli verklighet...

När jag skrev senast berättade jag att nästa del av min resa skulle vara i en by mitt ute i ingenstans.

Och ja, det är så det har varit. Jag har fått prova på att leva ett fattigt byliv. Och det har varit en väldigt intressant upplevelse. Byn jag bor i heter Mate. Och för att ta sig hit från Kathmandu måste man ta 2 bussar som tar sammanlagt 3-4h och sen gå en hike på 2h. Avlägset? Svar ja.

Förra tisdagen var det dags för oss 7 volontärer ("The Magnificent Seven" som vi senare började kalla oss) att bege oss till byn. Vi hade dock tur. Det var nämligen dags för byn att fylla på sina lager, och en jeep hade hyrts för detta ändamål. Så istället för den andra bussen och hiken fick vi spendera 3h på flaket till Jeepen. Det var en otroligt häftig upplevelse. Första delen var nämligen på en smidig asfalterad väg. Och därför kunde man lätt stå upp och uppleva den mest ultimata Titanic-känslan när man for fram längs bergskanten. Efter halva färden byts denna väg dock ut mot en ganska oduglig grusväg som enligt västerländska standards inte ens klasificeras som en väg. Det skumpar, svänger och gungar runt. Vid ett tillfälle körde vi till och med genom en flod. Efter 2h av detta var vi ganska blåslagna av metallburen flaket kantas med.

Ett fräscht gäng som anländer till byn. Från vä: Andrew, Vince, jag, Janelle, Weiting, Dale, och Kamila längst fram.

Och vad väntar när man kommer fram till vad som känns som världens ände? Jo en liten by på ca 50 hus, vid sluttningen på en av Nepals otaliga berg (eller "kullar" som Nepaleserna kallar det.) Husen är byggda av lera och sten, maten lagas i en lerugn med öppen eld, men på något sätt har de iallafall lyckats få rinnande vatten till husen (eller ja, en kran i toaletten, och en kran utanför huset). El lyckas de få genom solcellspaneler, men det räcker mest till några enstaka lampor och till att ladda telefoner.
Huset vi bor i är inte särskilt stort. Nedervåningen är ett enda rum, här lagas och äts maten, och när det regnar eller börjar bli kväll tas getterna och hönsen in hit. Väggarna och golvet består av torkad lera. Här sover också familjen vi bor hos, de rullar ut mattor och tar fram sovsäckar när det är dags för det. En ranglig, brant trappa tar oss upp till volontärernas utrymmen. Här finns 3 rum: 2 till killar, och ett till tjejer. Det mesta av ytan tas upp av "sängar". Vilket är hårda träplankor med tunna skumgummimattor utrullade över sig. När vi kom hade killarna tur, de är 3 stycken och fick därför varsin säng. Vi var dock 4 tjejer och fick därför dela på de 2 tillgängliga sängarna. Men det gick faktiskt bättre än förväntat!Toaletten finns i ett skjul utanför huset och består av en s.k. "Squat toilet".

Allt är smutsigt och trångt, det finns flugor överallt, men av någon anledning har jag faktiskt inte haft några större problem att bo på detta sätt. Jag var väldigt nervös över att komma hit, då jag hört allt annat än positiva saker om denna plats från tidigare volontärer. Men jag känner att de ansvariga för projektet på många sätt försöker göra det bekvämare för oss. De har till exempel installerat en dusch åt oss, så vi slipper ta bucket showers (vattnet är dock svinkallt). Och de försöker ibland servera nudlar eller något annat skoj, istället för Dal Bhat som vanligtvis står på menyn. När vi kom lagade de även mat över öppen eld, men för att slippa röken i huset har de nu valt att installera en gasspis!

Så vad har vi gjort här i nästan två veckor? Jo varje dag (om det inte regnar, vilket vi haft tur med) går vi en halvtimmes lång hike genom majsfält, skog, ner i dalen och upp till nästa kulle där nästa by finns vid namn Sikdel. I denna by fanns nämligen en lågstadieskola, men pga jordbävningen förra året raserades denna. Under 7 månader har en ny skola byggts. Volontärer har varit med under hela processen, och nu var det vår tur att bidra.

De dagar då vädret varit ett hinder har vi även fått möjligheten att volontära på skolan i Mate. Jag hade matte i klass 4 en lektion. Och de var otroligt svårt då deras engelska färdigheter är extremt begränsade. Andra dagar hjälpte jag andra. Här har ni till exempel en bild på Andrews engelskalektion med klass 8.

De senaste 2 veckorna har vi mest jobbat utvändigt på skolan genom att bygga en s.k. Stödmur (retaining wall) för att förebygga jordskred (landslide). Våra arbetsuppgifter har alltså varit att hacka upp jord och stenar, gräva, sortera stenar och jord för att assistera de nepalesiska byggarna som pusslar ihop själva muren. Inte de mest avancerade arbetsuppgifterna men det är tungt jobb. Svetten rinner i litervis och vi alla känner hur det överflödiga fettet på våra kroppar har smält bort under dessa 2 veckor.

Här har ni utvecklingen från första jobbdagen till sista: ett utgrävt dike, 7 burar/murdelar, och enhel del rensad sten/jord.

Något som många tidigare volontärer varit missnöjda med är bristen på struktur i projektet och att det är för lite att göra. Detta var något vi i vår grupp stundtals upplevde också. Det fanns mer effektiva sätt att använda de tillgängliga resurserna (även om de var begränsade) men nepaleserna vill (precis som de flesta andra människor) göra på sitt sätt. Jag har (förvånande nog) inte haft några större problem med detta. Jag är där för att hjälpa, inte styra och ställa med hur jag vill ha det. Om det är gräva eller plocka stenar som behövs är det vad jag gör.

Man måste dock själv ta initiativ. Att vänta på en lista med vad som behöver göras kommer lämna dig ståendes föralltid. Vår grupp har varit bra på att samarbeta och organisera oss. Det har därför fungerat väldigt bra, och så har vi haft det väldigt roligt tillsammans.

I söndags fick vi även tillskott av 3 ytterligare volontärer (Eleazar, Raoul och Gijs.). Det var kul att få nytt blod i gänget då det är otroligt intensivt att bo och leva så tätt inpå andra människor. Förutom arbetet (och hiken till och från) har vi spenderat timmar med att spela kort och prata om mat vi saknar. Nästan varje konversation slutade med att vi hamnade på det ämnet (åh pizza! Pasta! Stek! Sushi! Choklad!)

De flesta i gruppen åker hem nu i dagarna då deras resa "bara" är 2 veckor. Vi valde därför alla att åka till Kathmandu över helgen för att vila upp oss, hänga och äta god mat! För den ultimata upplevelsen har vi även tagit in på olika hostel och hotel i Thamel (turistområdet) för att ha närhet till allt och frihet att göra vad vi vill. Här har vi en bild på nästan hela gänget. Från vä: Dale, Andrew, jag, Eleazar, Gijs, Kamila, Vince och Weiting.

På måndag är det dags för mig och 2 andra från den ursprungliga gruppen att åka tillbaka. Vi kommer även få sällskap av ett gäng nya volontärer, hur många det är återstår att se. Jag kommer iallafall jobba med detta projekt till min resas slut. Nästa helg ska jag dock försöka ta mig till klostret i Pharping för ett sista hejdå. Vi får helt enkelt se hur det blir.

Kram

Ps. Bilderna från veckan i Pokhara är nu inlagda, så ta en titt på förra inlägget för att se allt det vackra jag fick se!

Dag 42-51 Nepal: Pokhara: Vandring, Zipline och Bungee Jump

Då var min lilla semester över.

Men vad är det jag egentligen haft för mig?

Jo som jag skrev i förra inlägget så åkte vi vidare från Chitwan till staden Pokhara. Vi lämnade kvar Meike i Chitwan då hon skulle volontära en vecka där. Bussfärden tog ett par timmar och runt eftermiddagstid var vi framme i turistdelen Lakeside, där vårt hotell låg. Här kunde vi spendera en eftermiddag/kväll innan vandringen skulle börjas på söndagen.

Lakeside var helt fantastiskt: rent, tyst, fräscht o.s.v. Glömde faktiskt bort en stund att jag var i Nepal. Men samtidigt kändes det ganska artificiellt - byggt för turisterna. (Dock är det många nepaleser som själva turistar här) Vi strosade runt lite på gatan och i butikerna. Sedan gick vi ner till sjön som gett orten sitt namn. Och det var larvigt vackert, vi hade av en ren slump kommit hit lagom till solnedgången. Och ja, en bild säger mer än tusen ord.

På kvällen mötte vi upp två tjejer till som också kommer från min organisation, men de hade vart i Pokhara en vecka i förväg. De skulle också med på vandringen, och självklart var de också från Holland. Lilla korta jag skulle alltså vandra i 5 dagar med 4 långa Holländska tjejer. För att ladda upp inför vandringen valde vi att spendera lördagkvällen i det lokala vattenhålet Busy Bee, härligt ställe jag varmt rekommenderar om någon nu skulle ha vägarna förbi.

Jaa, men sen var det dags, på söndagmorgonen satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till startpunkten för vandringen. Ryggsäckarna var packade (extremt lätt dock), och kängorna var snörade. Alla var taggade, 5 dagars vandring är ju bara härligt!

Eller?

Nja, jag var faktiskt väldigt nervös. Har pratat med andra som tidigare gjort denna trek, och de varnade mig för första dagen och de 3500 trappstegen i uppförsbacke. Första 1-2 timmarna var ganska behagliga, det var mest som att strosa runt och njuta av naturen. Men sen kom trapporna. Och ja, det var hemskt. Jag trodde verkligen jag skulle dö. Det fanns stunder jag stannade upp i ren uppgivenhet - Hur tusan skulle jag ta mig upp? De andra var långt före, och när jag kollade på vägen så fortsatte trapporna upp i all oändlighet. Men på något sätt lyckades jag.

När man går de populära vandringslederna i Nepal behöver man som tur är inte konka runt på tält eller sovsäck. Det finns nämligen en mängd "Teahouses" längs lederna i de olika byarna som ackomoderar trötta vandrare. Väldigt smidigt och skönt. Kan inte påstå att de är några lyxboenden, verkligen inte, men det funkar liksom inte att vara kräsen i Nepal.

Nu i efterhand kan jag säga att vandringen var en fantastisk upplevelse. Det var ett riktigt test för både fysiken och psyket. Måndagen (dag 2) var värst för mig. Vi betade nämligen av 4 timmars vandring innan lunch. Och på grund av hungern var det näst intill olidligt på slutet. Jag var helt ensam på leden. Jag var helt slut, men så fort jag stannade så kände jag yrseln komma. Jag var tvungen att fortsätta att röra på mig. Men hur gör en det när det inte finns några krafter kvar? Det slutade att jag gick där och peppade mig själv, alltså sa ut i luften hur himla bra jag är o.s.v. Måste ha sett ganska roligt ut, så tur att ingen såg. Det funkade iallafall. It's all about the mind, som mina buddhistiska munkar lärt mig. Men det är klart att det är synd när det är så extremt jobbigt. Det blir liksom ganska svårt att uppskatta platsen man är på och allt det vackra man ser. Ibland får man ge sig själv en knäpp på nosen och rikta tankarna åt rätt håll. Jag vandra för tusan runt bland molnen! Anledningen till att allt är disigt är inte dimma, jag befinner mig mitt i ett moln! Hur fantastiskt är inte det?

Tisdagen var längst, denna dag vandrade vi i sammanlagt 9 timmar. Själv hade jag sovit i 3h då mina rumsgrannar gillade att prata högt, och så skulle vi upp 4.30. Vi skulle nämligen upp till den högsta punkten under vår vandring - Poon Hill 3210 möh. Här skulle vi även få chansen att beskåda soluppgången över Annapurna Himalayan range. Och det var ganska magiskt att få beskåda några av världens högsta berg. På toppen kunde man även köpa sig en kopp masala te (som mjölkte fast bättre), och det förhöjde upplevelsen totalt. Så här får ni lite bilder på oss när vi nåt toppen av vår vandring och lyckats promenera 2000 meter upp i luften på 2 dagar.

Resten av dagen var helt fantastisk. Det var mest plana, eller nedåtlutande stigar så det var inte särskilt ansträngande. Det var därför väldigt lätt att bara njuta av den helt underbara omgivningen, naturen, ljuden, vyerna! Blir enormt frustrerad över att bilder inte kan göra det rättvisa. Kände mig som ett barn på äventyr i skogen när jag gick där på stigarna. Vart ska jag sätta min fot härnäst? Är det ett vattenfall jag hör? Är denna sten verkligen hal? Kan detta trappsteg bära mig? Vandrandet blev som ett pussel, och den längsta dagen slutade med att vara den bästa.

Något som förhöjde upplevelsen var också gruppen. Speciellt två av de holländska tjejerna Mara och Lauren, det "nya tillskottet". Två riktiga energiknippen som gjorde att man orkade även de jobbigaste stunder. Sedan var det såklart härligt med bra sällskap under timmarna vi inte vandrade utan bara chillade. Vart en del kortspel, instrumentspelande och matätande under dessa stunder.

Hela vandringen var 65 km lång. Vi snittade en vandring på ca 5h om dagen. Och rutten var: Start: Nayapul 1100möh - Ulleri 1960möh - Ghorepani 2874möh- Poon Hill 3210 möh - tadapani 2721 möh - Ghandruk 1939 möh - Tolka 1700möh - Photana 2100 möh- Dhampus 1100 möh.

En karta ger kanske en bättre översikt!

Ja det var 5 ganska bra dagar, naturen var underbar (se nedan). Men vi var såklart ganska trötta när vi äntligen var klara!

Hiken var klar på torsdagförmiddagen, och det firades med en lunch vid sjön. Måste erkänna att jag fuskat lite med min "ingen-västerländsk-mat-regel" och gav mig själv både pasta, pizza och smörgåsar under denna vecka. Men det var bara en parentes i mitt nepalesiska matliv. Är väldigt bra på att äta nudlar och ris numera!

Sedan tog vi det mest lugnt under torsdagen, gick runt lite, shoppade lite te och smycken, och på kvällen åt vi en väldigt god måltid på restaurangen OR2K, de har nämligen en i Pokhara också, inte bara Kathmandu. Sedan tog vi oss vidare till Busy Bee igen och hade en rolig kväll!

På fredagen var det dags för Mara och Lauren att åka tillbaka till Kathmandu. Jag, Jorieke och Lotte
hade dock valt att stanna en extra dag för att uppleva Pokhara lite mer. Och vi hade valt de mer adrenalinfyllda aktiviteterna. De var taggade på Ziplinen som finns där. En som påstås vara världens längsta och brantaste. Jag tyckte det lät häftigt, men valde mellan detta och Paragliding. Men i slutändan kände jag att jag avnjutit utsikter från höjden i 5 dagar redan, och valde att hänga med tjejerna på Ziplinen. Och när vi satt i kontoret i Lakeside för att boka kalaset fick jag en impuls och bokade Bungee Jump också! Varför inte liksom?

Klockan 9 gick bussen som skulle ta oss upp till ett berg där ziplinen har sin början. Denna färd genom luften är 1,8km lång, och tar dig ca 600m längre ner på jorden. Den högsta hastigheten som nås är 120km/h, hur häftigt? Allt detta sker på 2 min. Och måste säga att det typ kändes som att flyga.

Men detta var ju bara uppvärmningen, nästa steg var ju Bungee Jump. Och ja, vad ska man säga om det? Har nog aldrig haft en mer nära döden känsla. Men jag överlevde, det känns ju kul.

Efteråt hängde jag med lite nyfunna vänner som jag lärt känna under dagen. Det ösregnade så vi chillade mest i en trevlig restaurang. På kvällen möttes vi upp igen för en sista kväll på Busy Bee.

Lördagen bestod mest av att sitta på en 8 timmars lång bussresa så inget intressant att berätta!

Igår gjorde jag inte heller så mycket. Hängde mest i Thamel med några andra, insåg dock att jag inte har så mycket tid kvar i Kathmandu nu... Så är lite stressad över att fixa souvenirshoppandet.

Ja nu har jag "bara" 4 veckor kvar nämligen. Och nu är det dags att återvända till volontärandet. Imorgon kommer jag åka iväg till en by mitt ute i ingenstans. Det kom ganska många nya volontärer igår, så vi är ett gäng på ca 7 pers som ska iväg. I denna lilla by kommer vi jobba med konstruktion, och hjälpa till att bygga en skola. Livet kommer vara extremt enkelt (vi snackar inget rinnande vatten). De flesta som vart där tidigare klarar bara 1-2 veckor. Planen är att jag ska vara där i 4. Vi får se hur det går. Jag måste iallafall komma tillbaka över en helg eftersom jag vill besöka klostret igen och hinna souvenirshoppa... Mycket att göra men lite tid!

Jag kommer nog ta en ny paus från sociala medier under min vistelse här. Så detta blir alltså sista inlägget på ett tag.

Hoppas ni haft en bra nationaldag!

Kram

Dag 40-41 Nepal: Chitwan: vilda noshörningar & elefantetik

Så mycket att skriva, så lite tid!

Ja, i torsdags (en vecka sedan) var det dags att sätta sig på en buss igen. Denna gång var destinationen Chitwan. Ett område i södra Nepal där deras första nationalpark finns. Platsen är med på UNESCOs världsarvslista och är känd för sin mångfald bland djur- och växtliv. Ett schema med aktiviteter var fixat på förhand, så det skulle bli två intensiva dagar. Men det är bara kul enligt mig. Såhär glad kan man va när man får chilla i flaket på en jeep.

Vi kom fram runt lunchtid, och eftermiddagen var ganska lugn. Då södra Nepal är lågland är det bra mycket varmare här än i Kathmandu. Detta gör det också nästan för varmt för att göra något. Framåt 16-tiden var det dags för att få en rundtur i området vi bodde i. Guiden tog oss till dit ursprungsbefolkningen Tharu bodde, visade deras hus som bestod av lerhyddor och berättade en del om dessa. Tydligen har detta folk någon gen eller dylikt i kroppen som gjort dem immuna mot malaria. Innan modern medicinsk tidsålder var de därför den enda folkgruppen som kunde bebo platsen.

Vi promenerade sedan vidare till floden som utgör gränsen till själva nationalparken. Här finns en mängd barer och restauranger där man kan sitta och beskåda naturen, eventuella djur som vågar komma ut mot gränsen samt se den väldigt fina solnedgången. Här satt vi och drack millshakes och bara njöt av stunden. Det var väldigt avslappnande. Efter middagen gick vi på en kulturuppvisning från Tharufolket. De visade olika danser osv. Kul att se.

En annan grej som Chitwan är känd för är elefantindustrin. Och den är extremt påtagilg. Jag hann ta två steg utanför hotellet innan jag såg en elefant promenera förbi med en Mahout (elefanttränare) på ryggen. Överväldigad av djurets storhet och prakt blev jag chockad och fascinerad. Den lunkade förbi knappt en meter från mig! Att reflektera över processen hur elefanten faktiskt kan göra det var inte något mitt huvud klarade av i den stunden. På väg tillbaka från solnedgångsbeskådningen tog de oss till elefantstallet som hotellet har. Här fick vi komma ännu närmre djuren. Ja ni kan ju se min chockade min när jag får röra denna fantastiska varelse vid namn Chompi.

Men sen kom mitt huvud i kapp med mitt agerande. Vad i helv*te håller jag på med?! Att påstå att jag är någon djurrättsaktivist är att spotta dem riktiga aktivisterna i ansiktet. Men jag är inte dum, jag har sett alla informationskampanjer om hur illa elefanter behandlas för att dresseras för att användas till turism. Och här står jag och är en del av kedjan som gör att industrin fortsätter. När jag bokade paketet visste jag dock inget om att någon form av elefantaktivitet var inkluderad. Men väl på plats sa jag inte direkt ifrån. Samtidigt får man höra historier om att det blir bättre. De försöker hitta nya sätt att dressera elefanter. När man pratar med skötarna berättar de att man måste visa kärlek till djuret, och det är uppenbart att de faktiskt bryr sig. Och de har djup respekt för elefanters intelligens. Men hur vet man att det inte bara är spel för skeptiska turister?

Dagen efter tog de även oss till EBC, Elefant Breeding Center, och eftersom de redan fått pengar av mig för hela dagspaketet valde jag att följa med för att se hur sotuationen faktiskt ser ut. Och jag hade djupt motstridiga känslor hela tiden. EBC är till för att avla elefanter, den ägs av regeringen. Så här fick vi se ett gäng fastkedjade Elefantmammor och deras barn. På bilden nedan ser ni en mamma med sitt 6 dagar gamla barn.

Och ja, jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var häftigt att se. Jag såg dock kedjorna varje elefant hade runt 2 av sina fötter och frågade om de får gå ut något. Tydligen får de gå ut varje dag med sin Mahout. Tidigare hade de inte heller kedjor utan elektriska stängsel så se kunde gå runt mer. Dock bara en vuxen elefant i varje hage. Stängslena hade blivit förstörda av en vild elefant vid namn Ronaldo. Det är han som är pappa till alla elefantbarn och stängslena förstördes då han inte kunde para sig på rätt sätt. Det finns ingen plan på att bygga upp dem igen då de antagligen skulle bli förstörda igen.

Grejen är den att de verkligen tar hand om djuren. De ger dem bra mat, sköter om dem, håller dem rena och friska. När man frågar om de smått läskiga redskapen och metoderna säger de också att mycket är till för ifall något skulle hända. Det är alltså inget man använder som regel. De flesta Mahouter använder i regel "bara" en träpinne. Så jag bli väldigt konfliktfylld. Jag kan inte säga att jag är jätteinsatt i elefantdebatten. Så vad är egentligen skillnaden mellan att dressera detta djur från t.ex. En häst? Den tanken slog mig när jag på EBC såg ett elefantbarn som blivit separerad från sin mamma då den ska påbörja sin träning. Denna försökte ständigt gå tillbaka till sin mamma och det såg riktigt sorgligt ut. Men sen insåg jag att det är ju liknande det man gör med hästar när de ska ridas in. Så jag vet inte. Det är ju logiskt att ett större djur kräver kraftigare redskap? Det sjuka är dock hur dyr en elefant är. En halv miljon kronor.

Fredagen var en fullspäckad dag. Den började med en kanotsafari. Kanoten var gjort av ett träd som de urholkat - väldigt häftigt. Under denna fridfulla halvtimme fick vi skåda alligatorer. Tydligen fanns det två sorter. En som bara äter fisk, och en annan som äter allt den får tag i.

Sedan var det dags för djungelsafari till fots. Vi 5 följde alltså med in i djungeln där vilda noshörningar, elefanter, tigrar och Gud vet vad, med en guide och hans bambupinne som skydd. Dock fick vi instruktioner hur vi skulle agera om vi stötte på något av detta djur i ett argsint humör. Vi såg dock inte så mycket. Mest rådjur och vildsvin. Dock hörde vi ett djurvrål på avstånd. Några minuter
såg vi sedan ett ensamt rådjur. Guiden berätta att de bara är ensamma när tigrar är i närheten...

Sedan skulle vi ner till floden och kolla på elefantbadningen de gör varje dag. Som turist kan man få vara med och sitta på elefanten medans den sprutar ned en, biljetten kostar knappt en tjuga, och går till mat till elefanterna. Jag var ganska skeptisk till denna aktivitet men valde att titta. När vi kom ner var det flera elefanter där som badades av sina Mahouter, och elefanterna verkade faktiskt tycka om det.

De flesta elefanter togs tillbaka till sina stall utan att bli en turistattraktion. 2 elefanter var dock kvar. Och jag ville se hur elefanterna behandlades för att spruta ner sina resenärer. Den ena elefantens mahout stod uppe på ryggen bakom turisterna, hoppade, skrek sina kommandon och petade på elefanten med en till synes vass metallpinne för att elefanten tillslut skulle reagera. Det låter inte jättetrevligt direkt, men det såg inte så hemskt ut, fast jag var såklart skeptisk till denna behandling. Det var helt annorlunda med den andra elefanten. Dennes Mahout stod i vattnet och ropade kommandon för att elefanten skulle spruta vatten på resenärerna. Alltså ingen fysisk kontakt. Mahouten höll dock en träpinne i sin ena hand. Men detta verkade faktiskt inte farligt alls.

Under de senaste 24 timmarna hade jag haft samvetskval kring om jag själv ville delta i elefantbadandet. För jag kan absolut medge att jag tyckt det verkat vara en häftig upplevelse. Så när jag såg hur den andra elefanten behandlades bestämde jag mig för att göra det. Så jag och Meike betalade våra biljetter och fick sätta oss på det ståtliga djuret. Hela upplevelsen var väldigt konfliktfylld, för ja det var ju lite häftigt att förlora ett vattenkrig mot detta mäktiga djur vid namn Bazantikali. Men samtidigt kände både jag och Meike oss ganska snabbt skyldiga. Vi valde att hoppa
av ganska fort. Som ursäkt till Bazantikali köpte vi bananer till denne som glatt glupsade i sig dessa. Men ungefär såhär såg det ut:

Summan av all denna elefantetik är att jag fortfarande är skeptisk. Jag ångrar elefantbadningen lite, och kommer definitivt aldrig göra något liknande igen. Och jag råder (lite hycklande) andra att inte heller delta i några elefantaktiviteter om ni nånsin erbjuds det på en semester. Har egentligen inga riktiga argument för varför det är mer ok att dressera t.ex. En häst än en elefant. Speciellt som metoderna just nu utvecklas och förbättras pga skeptiska turister. Min magkänsla säger bara att det är
fel. Och då många guiders svar på kritiska frågor är "what to do? We need them to work" så visar det
ganska tydligt att industrin, precis som många andra, styrs av utbud/efterfrågan.

Okej, slut på moralsnack.

Efter lunch var det dags för en djungelsafari till, denna gång med en jeep som transportmedel istället för våra fötter. Då vi skulle iväg i hela 4-5 timmar så var chansen att se fler vilda djur mycket större eftersom vi skulle komma djupare in i djungeln. Utsikten var helt fantastisk. Men de första 1-2 timmarna var ganska händelselösa, vi såg fler rådjur och några påfåglar.

Men sen fick vi se en noshörning, och det var otroligt häftigt. Den befann sig 20 meter ifrån oss, och kunde verkligen inte bry sig mindre om vår närvaro. Jag frågade guiden hur det kommer sig, det är ju ett vilt djur? Men guiden sa helt enkelt att om vi inte framstår som ett hot sköter noshörningen sitt. Därför var det viktigt att vi var tysta samt att jeepens motor stängdes av när vi stannade till för att ta foton. Här har ni resultatet

Vi fortsatte åka, och såg fler noshörningar. Vid en liten damm såg vi till och med en mamma och dess barn som badade. Och det var nog bland den mäktigaste upplevelsen jag varit med om. Vi komm dessa noshörningar ännu närmre än den förre. Och alla var helt knäpptysta. Det enda som hördes var naturen och ett och annat klick från en kamera. Och det var bra det då en mamma som känner ett behov att skydda sitt barn är bland det farligaste som finns - både i människovärlden och djurvärlden.

I mitten av safarituren tog vi ett stopp på en aligatorfarm de har i djungeln. Det har ganska obehagligt då de är ganska läskiga djur. När de vilar är de helt blickstilla. Man undrar t.o.m. Om den är levande eller död. Sen är ju ögonen ganska läskiga... Här har ni iallafall en bild på en massa aligatorbebisar

Hur som helst såg vi totalt ca 7 stycken noshörningar under färden. Och en fick jag och Meike äran att ta en selfie med. Det var trevligt.

I slutet fick vi också gå upp i ett utkikstorn och njuta av utsikten över de höga gräset och träden i fjärran.

Så ja, jag lyckades iallafall att inte bli nedtrampad av en noshörning eller en elefant. Jag blev inte heller uppäten av en alligator eller tiger. Om jag fått Malaria återstår att se, lyckades få 3 myggbett på foten.

I lördags åkte vi vidare till Pokhara, som räknas som Nepals turiststad. Och i söndags påbörjade vi en 5 dagar lång trek (vandring). Mer om mina upplevelser i bergen och Pokhara får ni i nästa inlägg!

Kram