Ja, i torsdags (en vecka sedan) var det dags att sätta sig på en buss igen. Denna gång var destinationen Chitwan. Ett område i södra Nepal där deras första nationalpark finns. Platsen är med på UNESCOs världsarvslista och är känd för sin mångfald bland djur- och växtliv. Ett schema med aktiviteter var fixat på förhand, så det skulle bli två intensiva dagar. Men det är bara kul enligt mig. Såhär glad kan man va när man får chilla i flaket på en jeep.
Vi kom fram runt lunchtid, och eftermiddagen var ganska lugn. Då södra Nepal är lågland är det bra mycket varmare här än i Kathmandu. Detta gör det också nästan för varmt för att göra något. Framåt 16-tiden var det dags för att få en rundtur i området vi bodde i. Guiden tog oss till dit ursprungsbefolkningen Tharu bodde, visade deras hus som bestod av lerhyddor och berättade en del om dessa. Tydligen har detta folk någon gen eller dylikt i kroppen som gjort dem immuna mot malaria. Innan modern medicinsk tidsålder var de därför den enda folkgruppen som kunde bebo platsen.
Vi promenerade sedan vidare till floden som utgör gränsen till själva nationalparken. Här finns en mängd barer och restauranger där man kan sitta och beskåda naturen, eventuella djur som vågar komma ut mot gränsen samt se den väldigt fina solnedgången. Här satt vi och drack millshakes och bara njöt av stunden. Det var väldigt avslappnande. Efter middagen gick vi på en kulturuppvisning från Tharufolket. De visade olika danser osv. Kul att se.
En annan grej som Chitwan är känd för är elefantindustrin. Och den är extremt påtagilg. Jag hann ta två steg utanför hotellet innan jag såg en elefant promenera förbi med en Mahout (elefanttränare) på ryggen. Överväldigad av djurets storhet och prakt blev jag chockad och fascinerad. Den lunkade förbi knappt en meter från mig! Att reflektera över processen hur elefanten faktiskt kan göra det var inte något mitt huvud klarade av i den stunden. På väg tillbaka från solnedgångsbeskådningen tog de oss till elefantstallet som hotellet har. Här fick vi komma ännu närmre djuren. Ja ni kan ju se min chockade min när jag får röra denna fantastiska varelse vid namn Chompi.
Men sen kom mitt huvud i kapp med mitt agerande. Vad i helv*te håller jag på med?! Att påstå att jag är någon djurrättsaktivist är att spotta dem riktiga aktivisterna i ansiktet. Men jag är inte dum, jag har sett alla informationskampanjer om hur illa elefanter behandlas för att dresseras för att användas till turism. Och här står jag och är en del av kedjan som gör att industrin fortsätter. När jag bokade paketet visste jag dock inget om att någon form av elefantaktivitet var inkluderad. Men väl på plats sa jag inte direkt ifrån. Samtidigt får man höra historier om att det blir bättre. De försöker hitta nya sätt att dressera elefanter. När man pratar med skötarna berättar de att man måste visa kärlek till djuret, och det är uppenbart att de faktiskt bryr sig. Och de har djup respekt för elefanters intelligens. Men hur vet man att det inte bara är spel för skeptiska turister?
Dagen efter tog de även oss till EBC, Elefant Breeding Center, och eftersom de redan fått pengar av mig för hela dagspaketet valde jag att följa med för att se hur sotuationen faktiskt ser ut. Och jag hade djupt motstridiga känslor hela tiden. EBC är till för att avla elefanter, den ägs av regeringen. Så här fick vi se ett gäng fastkedjade Elefantmammor och deras barn. På bilden nedan ser ni en mamma med sitt 6 dagar gamla barn.
Och ja, jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var häftigt att se. Jag såg dock kedjorna varje elefant hade runt 2 av sina fötter och frågade om de får gå ut något. Tydligen får de gå ut varje dag med sin Mahout. Tidigare hade de inte heller kedjor utan elektriska stängsel så se kunde gå runt mer. Dock bara en vuxen elefant i varje hage. Stängslena hade blivit förstörda av en vild elefant vid namn Ronaldo. Det är han som är pappa till alla elefantbarn och stängslena förstördes då han inte kunde para sig på rätt sätt. Det finns ingen plan på att bygga upp dem igen då de antagligen skulle bli förstörda igen.
Grejen är den att de verkligen tar hand om djuren. De ger dem bra mat, sköter om dem, håller dem rena och friska. När man frågar om de smått läskiga redskapen och metoderna säger de också att mycket är till för ifall något skulle hända. Det är alltså inget man använder som regel. De flesta Mahouter använder i regel "bara" en träpinne. Så jag bli väldigt konfliktfylld. Jag kan inte säga att jag är jätteinsatt i elefantdebatten. Så vad är egentligen skillnaden mellan att dressera detta djur från t.ex. En häst? Den tanken slog mig när jag på EBC såg ett elefantbarn som blivit separerad från sin mamma då den ska påbörja sin träning. Denna försökte ständigt gå tillbaka till sin mamma och det såg riktigt sorgligt ut. Men sen insåg jag att det är ju liknande det man gör med hästar när de ska ridas in. Så jag vet inte. Det är ju logiskt att ett större djur kräver kraftigare redskap? Det sjuka är dock hur dyr en elefant är. En halv miljon kronor.
Fredagen var en fullspäckad dag. Den började med en kanotsafari. Kanoten var gjort av ett träd som de urholkat - väldigt häftigt. Under denna fridfulla halvtimme fick vi skåda alligatorer. Tydligen fanns det två sorter. En som bara äter fisk, och en annan som äter allt den får tag i.
Sedan var det dags för djungelsafari till fots. Vi 5 följde alltså med in i djungeln där vilda noshörningar, elefanter, tigrar och Gud vet vad, med en guide och hans bambupinne som skydd. Dock fick vi instruktioner hur vi skulle agera om vi stötte på något av detta djur i ett argsint humör. Vi såg dock inte så mycket. Mest rådjur och vildsvin. Dock hörde vi ett djurvrål på avstånd. Några minuter
såg vi sedan ett ensamt rådjur. Guiden berätta att de bara är ensamma när tigrar är i närheten...
De flesta elefanter togs tillbaka till sina stall utan att bli en turistattraktion. 2 elefanter var dock kvar. Och jag ville se hur elefanterna behandlades för att spruta ner sina resenärer. Den ena elefantens mahout stod uppe på ryggen bakom turisterna, hoppade, skrek sina kommandon och petade på elefanten med en till synes vass metallpinne för att elefanten tillslut skulle reagera. Det låter inte jättetrevligt direkt, men det såg inte så hemskt ut, fast jag var såklart skeptisk till denna behandling. Det var helt annorlunda med den andra elefanten. Dennes Mahout stod i vattnet och ropade kommandon för att elefanten skulle spruta vatten på resenärerna. Alltså ingen fysisk kontakt. Mahouten höll dock en träpinne i sin ena hand. Men detta verkade faktiskt inte farligt alls.
Under de senaste 24 timmarna hade jag haft samvetskval kring om jag själv ville delta i elefantbadandet. För jag kan absolut medge att jag tyckt det verkat vara en häftig upplevelse. Så när jag såg hur den andra elefanten behandlades bestämde jag mig för att göra det. Så jag och Meike betalade våra biljetter och fick sätta oss på det ståtliga djuret. Hela upplevelsen var väldigt konfliktfylld, för ja det var ju lite häftigt att förlora ett vattenkrig mot detta mäktiga djur vid namn Bazantikali. Men samtidigt kände både jag och Meike oss ganska snabbt skyldiga. Vi valde att hoppa
av ganska fort. Som ursäkt till Bazantikali köpte vi bananer till denne som glatt glupsade i sig dessa. Men ungefär såhär såg det ut:
fel. Och då många guiders svar på kritiska frågor är "what to do? We need them to work" så visar det
ganska tydligt att industrin, precis som många andra, styrs av utbud/efterfrågan.
Okej, slut på moralsnack.
Efter lunch var det dags för en djungelsafari till, denna gång med en jeep som transportmedel istället för våra fötter. Då vi skulle iväg i hela 4-5 timmar så var chansen att se fler vilda djur mycket större eftersom vi skulle komma djupare in i djungeln. Utsikten var helt fantastisk. Men de första 1-2 timmarna var ganska händelselösa, vi såg fler rådjur och några påfåglar.
Men sen fick vi se en noshörning, och det var otroligt häftigt. Den befann sig 20 meter ifrån oss, och kunde verkligen inte bry sig mindre om vår närvaro. Jag frågade guiden hur det kommer sig, det är ju ett vilt djur? Men guiden sa helt enkelt att om vi inte framstår som ett hot sköter noshörningen sitt. Därför var det viktigt att vi var tysta samt att jeepens motor stängdes av när vi stannade till för att ta foton. Här har ni resultatet
Vi fortsatte åka, och såg fler noshörningar. Vid en liten damm såg vi till och med en mamma och dess barn som badade. Och det var nog bland den mäktigaste upplevelsen jag varit med om. Vi komm dessa noshörningar ännu närmre än den förre. Och alla var helt knäpptysta. Det enda som hördes var naturen och ett och annat klick från en kamera. Och det var bra det då en mamma som känner ett behov att skydda sitt barn är bland det farligaste som finns - både i människovärlden och djurvärlden.
Hur som helst såg vi totalt ca 7 stycken noshörningar under färden. Och en fick jag och Meike äran att ta en selfie med. Det var trevligt.
I slutet fick vi också gå upp i ett utkikstorn och njuta av utsikten över de höga gräset och träden i fjärran.
Så ja, jag lyckades iallafall att inte bli nedtrampad av en noshörning eller en elefant. Jag blev inte heller uppäten av en alligator eller tiger. Om jag fått Malaria återstår att se, lyckades få 3 myggbett på foten.
I lördags åkte vi vidare till Pokhara, som räknas som Nepals turiststad. Och i söndags påbörjade vi en 5 dagar lång trek (vandring). Mer om mina upplevelser i bergen och Pokhara får ni i nästa inlägg!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar