Dag 65-77 Nepal: Tack för allt Nepal

Namasté,

77 dagar, 11 veckor, 2 och en halv månad. Vad man än kallar det har det känts som en evighet, en evighet i Nepal.

Och nu är den evigheten slut.

I skrivande stund sitter jag på Tribhuvan International Airport i Kathmandu. Detta kommer nog bli ett bildlöst inlägg då monsunen tagit min telefon (ber till gudarna att de närmre 1000 bilderna från Nepal går att återfå på något sätt).

Hur har jag då spenderat mina sista veckor i detta fantastiska land? Jo jag har fortsatt med mitt byliv. Hade planer på att besöka klostret i Pharping förra helgen - men tiden fanns helt enkelt inte till. Det finns egentligen inte så mycket att skriva on dessa veckor. Förra veckan var ganska seg, naturen tyckte väl att jag hållt mig kry lite för länge. Jag åkte först på någon dag med feber, och några dagar senare fick jag utslag över hela min arm av vad som verkar ha varit en allergisk reaktion mot tonfisk. Är fortfarande lite hostig efter allt ståhej. Men även de andra volontärer åkte på lite olika åkommor - och till råga på allt så var det regnigt och grått nästan hela veckan. Vi kunde bara gå till konstruktionsplatsen 2 gånger den veckan (och pga min feber följde jag bara med en av de gångerna).

Framåt helgen var vädret bättte och alla piggare. Vi passade då på att utforska området mer genom att bestiga några berg i närheten. Stigarna är väl uttrampade efter många år av nepalesers behov att ta sig mellan byarna. Men det är ändå i princip orört av västerläningar. Det var otroligt mäktigt att stå där på toppen och tänka att det är extremt få människor som varit på denna plats. Det är ingen turistattraktion - Men utsikten är fantastisk.

En annan höjdpunkt var att det var bröllop i byn. Jag hade peppat för detta i någon vecka och hade till och med tagit med min Nepalesiska kläddräkt för tillfället. Brölloppet var intressant att se - väldigt annorlunda från hur vi gör. Bruden var klädd i en röd sari med guldiga broderier - mannen hade en turban virad runt sitt huvud och en påfågelfjädersgarlang över axlarna. Ceremonin bestod av att paret satt bredvid varandra. Och folk kom i princip fram och skvätte vatten och riskorn över dem. De fick även ett märke i pannan (tika) av riskorn. Det som slog oss var dock att paret verkade vara extremt uttråkade. Det var inte detdär varma pirret man ser hos par på bröllop i västerländska länder - och då var ändå detta bröllop ett "love marriage", inte arrangerat. 

Framåt eftermiddagen var det mer feststämning, det var hög musik och på något sätt började jag dansa med flickorna i byn (som var extremt duktiga!). Det hela var väldigt roligt och förmodligen en av de bästa stunderna under min tid i Nepal.

På lördagen fick vi även förstärkning av fler volontärer, vilket var väldigt roligt. Denna vecka bjöd också på bättre väder så vi kunde jobba varje dag. Kratrarna från stödväggen tog slut så vi var tvugna att jobba med andra bitar som ärligt talat inte kändes särskilt nödvändiga. Stämningen i gruppen var också lite mer negativ än den gruppen jag ursprungligen hade - vilket för min del gjorde arbetet jobbigare. Jag försökte göra mitt bästa iallafall och finnas till där de lokala arbetarna ville ha mig - även om jag inte alltid såg poängen med metoden. Detta är bara ett exempel på något jag ständigt blivit påmind om under denna resa - ALLT är vad man gör det till!

Trötta och slitna var det dags att bege sig tillbaka till Kathmandu igår (fredag). Vi vaknade vid kl 6 för en tidig frukost och för den ca 1,5h långa hiken bort till busshållplatsen. Min ryggsäck hade på något sätt lyckats bli extremt tung (10-15kg), så det var det ultimata testet för hur min kropp utvecklat "Nepali muscle" - och det gick förvånansvärt bra! När vi kom fram var bussen dock redan full, och vi vart tvungna att sitta på taket. Detta hade vart en otroligt häftig upplevelse om det inte varit för en liten detalj - Det hade börjat ösregna. Men det var helt enkelt att hålla i för glatta livet, och efter att ha spenderat någon dryg timme på detta sätt var alla genomblöta (trots regnjacka och vattentäta skor).

Vi fick tillslut byta buss på en mack och komma in i värmen. Men efter ca 45 mib körde den ner i diket. Vi var alltså tvungna att ställa oss ute i ösregnet igen och vänta på att de skulle lyckas knuffa upp bussen på vädret. Redan blöta och kalla var alla bara extremt trötta av situationen. Men tillslut fick de upp bussen och vi kunde åka vidare till orten Banepa där vi åt lunch och kundr byta till en jeep som skulle ta oss ända till Kathmandu. Hela resan skulle egentligen ta ca 6h, men uppgick istället till 9h pga allt väntande.

Min sista kväll i Kathmandu bestod av packande och sedan middag ute på en restaurang med de andra volontärerna. Det var en rolig kväll och ett bra avslut på denna resa!

Så hur känns det egentligen att åka hem? Jag vet inte riktigt. Att stanna kvar i Nepal hade faktiskt inte varit några större problem för mig. Efter drygt två månader känns Nepal ganska hemma - jag har lärt mig hur saker funkar, eller hur man tar reda på det man inte vet. Men jag känner mig redo att gå vidare från byn, nu när monsunen kommit på allvar är det svårt att göra något vettigt arbete där.

Ärligt talat är jag lite nervös för att komma hem. Sedan dag 1 har jag försökt omfamna nepalesisk kultur och mentalitet. De senaste veckorna har jag till och med stört mig mer på västerlänningars sätt att agera/tänka än Nepalesers. Tid och effektivitet har inte riktigt varit något jag brytt mig om. Och jag känner att mitt huvud jobbar mycket långsammare/bekymmerslöst. Så det lär nog bli en ganska rejäl kulturchock att komma hem.

Denna resa var också gett mig en inblick i hur volontärindustrin fungerar. Och om jag ska vara ärlig kan jag säga att jag är extremt skeptisk. Under min tid här har jag sett många volontärer göra fantastiska insatser - bara för att de vill. Men organisationerna som utgör mellanhanden mellan projektet och volontären tenderar oftast vara en pengabov. Extremt mycket pengar pumpas in, men vart de tar vägen är en gåta. Detta är i och för sig ett övergripande problem i ett land som präglad av korruption. Men om du funderar på att volontära rådde jag dig att kolla in organisationen noggrant. Jag kan inte rekommendera min - som jag kom i kontakt med via en svensk resebyrå som fokuserar på arbete och volontärande för unga utomlands. När jag gör något liknande igen kommer jag gå till en riktig NGO (Icke-statlig organisation) eller ta direkt kontakt med projekten.

Men jag är trots allt så otroligt glad föf att jag gjort denna resa. Det låter klyschigt som tusan, men det har verkligen varit en "once in a lifetime experience". Jag har lärt mig så mycket, av erfarenheterna jag fått och människorna jag mött. Min världsbild har blivit så mycket större - men det känns ändå
som en liten plats.

Så om någon nu läser detta och funderar på att göra något liknande själv har jag några råd:

1. Våga res själv. Jag har mött många som reser i par, och ärligt talat är de oftast dem som är tråkigast att vara med då man själv är ensam resenär. Anledningen? De stannar oftast i sin bekvämlighetszon och pratar inte i lika hög grad med andra människor. Att vara ensam kan absolut vara svårt ibland, men man utmanas på ett helt annat sätt att våga ta för sig. Och man får många nya vänner på vägen. Det bästa är dock helt klart frihetskänslan att kunna göra exakt vad man själv vill utan att behöva ta hänsyn till andra. Lär man känna sig själv bättre? Svar ja.

2. Var en resenär, inte en turist. Vad är poängen med att åka till andra sidan planeten om man ska envisas att äta pasta med kniv och gaffel och bara hänga i turistområdet? Dyk in i kulturen, visst, unna dig något västerländskt ibland om du känner behovet, men att prova nya saker gör dig några miljoner erfarenheter rikare.

3. Var öppensinnad. Länkar lite till punkt 2... Att resa till Nepal är att resa till ett land där allt är annorlunda, att försöka forma det efter västerländska mått är lönlöst och frustrerande. Försök ta saker för vad de är. Något som slog mig att jag gjorde var att jag noterar extremt många skillnader (och likheter) mellan Nepal och Sverige - men jag graderar dem inte. Väst är inte lika med bäst. Det finns andra sätt att leva på, och det behöver inte vara något fel med det.

Mellanlandar hemma i Sverige i 2 veckor för att njuta av den svenska sommaren. Listan på mat jag vill äta är lång, och jag har en del att ta tag i under denna tid. Men sen är det dags för nästa äventyr: Nämligen 2 veckor på Hawaii där jag ska vara lärarassistent för Student Global Leadership Institute 2016 (SGLI). Ser fram emot detta väldigt mycket. Men just nu försöker jag begripa allt jag varit med om i Nepal och landa i hur det förändrat mig. Jag är så otroligt tacksam för allt. Jag kommer hem med en mer avslappnad syn på livet, 27kg packning och en väldigt skev solbränna.

Tack för allt - Danhyabaad

Dag 52-64 Nepal : Livet i en by och rekonstruktion av en lågstadieskola

Herregud vad tiden går fort, nu är det bara 2 veckor kvar av denna resa!

11 veckor kändes som en mindre evighet när jag åkte iväg. Och det har också känts så under min tid här. Att resan faktiskt skulle ha ett slut har alltid varit ett avlägset faktum. Men nu börjar det bli verklighet...

När jag skrev senast berättade jag att nästa del av min resa skulle vara i en by mitt ute i ingenstans.

Och ja, det är så det har varit. Jag har fått prova på att leva ett fattigt byliv. Och det har varit en väldigt intressant upplevelse. Byn jag bor i heter Mate. Och för att ta sig hit från Kathmandu måste man ta 2 bussar som tar sammanlagt 3-4h och sen gå en hike på 2h. Avlägset? Svar ja.

Förra tisdagen var det dags för oss 7 volontärer ("The Magnificent Seven" som vi senare började kalla oss) att bege oss till byn. Vi hade dock tur. Det var nämligen dags för byn att fylla på sina lager, och en jeep hade hyrts för detta ändamål. Så istället för den andra bussen och hiken fick vi spendera 3h på flaket till Jeepen. Det var en otroligt häftig upplevelse. Första delen var nämligen på en smidig asfalterad väg. Och därför kunde man lätt stå upp och uppleva den mest ultimata Titanic-känslan när man for fram längs bergskanten. Efter halva färden byts denna väg dock ut mot en ganska oduglig grusväg som enligt västerländska standards inte ens klasificeras som en väg. Det skumpar, svänger och gungar runt. Vid ett tillfälle körde vi till och med genom en flod. Efter 2h av detta var vi ganska blåslagna av metallburen flaket kantas med.

Ett fräscht gäng som anländer till byn. Från vä: Andrew, Vince, jag, Janelle, Weiting, Dale, och Kamila längst fram.

Och vad väntar när man kommer fram till vad som känns som världens ände? Jo en liten by på ca 50 hus, vid sluttningen på en av Nepals otaliga berg (eller "kullar" som Nepaleserna kallar det.) Husen är byggda av lera och sten, maten lagas i en lerugn med öppen eld, men på något sätt har de iallafall lyckats få rinnande vatten till husen (eller ja, en kran i toaletten, och en kran utanför huset). El lyckas de få genom solcellspaneler, men det räcker mest till några enstaka lampor och till att ladda telefoner.
Huset vi bor i är inte särskilt stort. Nedervåningen är ett enda rum, här lagas och äts maten, och när det regnar eller börjar bli kväll tas getterna och hönsen in hit. Väggarna och golvet består av torkad lera. Här sover också familjen vi bor hos, de rullar ut mattor och tar fram sovsäckar när det är dags för det. En ranglig, brant trappa tar oss upp till volontärernas utrymmen. Här finns 3 rum: 2 till killar, och ett till tjejer. Det mesta av ytan tas upp av "sängar". Vilket är hårda träplankor med tunna skumgummimattor utrullade över sig. När vi kom hade killarna tur, de är 3 stycken och fick därför varsin säng. Vi var dock 4 tjejer och fick därför dela på de 2 tillgängliga sängarna. Men det gick faktiskt bättre än förväntat!Toaletten finns i ett skjul utanför huset och består av en s.k. "Squat toilet".

Allt är smutsigt och trångt, det finns flugor överallt, men av någon anledning har jag faktiskt inte haft några större problem att bo på detta sätt. Jag var väldigt nervös över att komma hit, då jag hört allt annat än positiva saker om denna plats från tidigare volontärer. Men jag känner att de ansvariga för projektet på många sätt försöker göra det bekvämare för oss. De har till exempel installerat en dusch åt oss, så vi slipper ta bucket showers (vattnet är dock svinkallt). Och de försöker ibland servera nudlar eller något annat skoj, istället för Dal Bhat som vanligtvis står på menyn. När vi kom lagade de även mat över öppen eld, men för att slippa röken i huset har de nu valt att installera en gasspis!

Så vad har vi gjort här i nästan två veckor? Jo varje dag (om det inte regnar, vilket vi haft tur med) går vi en halvtimmes lång hike genom majsfält, skog, ner i dalen och upp till nästa kulle där nästa by finns vid namn Sikdel. I denna by fanns nämligen en lågstadieskola, men pga jordbävningen förra året raserades denna. Under 7 månader har en ny skola byggts. Volontärer har varit med under hela processen, och nu var det vår tur att bidra.

De dagar då vädret varit ett hinder har vi även fått möjligheten att volontära på skolan i Mate. Jag hade matte i klass 4 en lektion. Och de var otroligt svårt då deras engelska färdigheter är extremt begränsade. Andra dagar hjälpte jag andra. Här har ni till exempel en bild på Andrews engelskalektion med klass 8.

De senaste 2 veckorna har vi mest jobbat utvändigt på skolan genom att bygga en s.k. Stödmur (retaining wall) för att förebygga jordskred (landslide). Våra arbetsuppgifter har alltså varit att hacka upp jord och stenar, gräva, sortera stenar och jord för att assistera de nepalesiska byggarna som pusslar ihop själva muren. Inte de mest avancerade arbetsuppgifterna men det är tungt jobb. Svetten rinner i litervis och vi alla känner hur det överflödiga fettet på våra kroppar har smält bort under dessa 2 veckor.

Här har ni utvecklingen från första jobbdagen till sista: ett utgrävt dike, 7 burar/murdelar, och enhel del rensad sten/jord.

Något som många tidigare volontärer varit missnöjda med är bristen på struktur i projektet och att det är för lite att göra. Detta var något vi i vår grupp stundtals upplevde också. Det fanns mer effektiva sätt att använda de tillgängliga resurserna (även om de var begränsade) men nepaleserna vill (precis som de flesta andra människor) göra på sitt sätt. Jag har (förvånande nog) inte haft några större problem med detta. Jag är där för att hjälpa, inte styra och ställa med hur jag vill ha det. Om det är gräva eller plocka stenar som behövs är det vad jag gör.

Man måste dock själv ta initiativ. Att vänta på en lista med vad som behöver göras kommer lämna dig ståendes föralltid. Vår grupp har varit bra på att samarbeta och organisera oss. Det har därför fungerat väldigt bra, och så har vi haft det väldigt roligt tillsammans.

I söndags fick vi även tillskott av 3 ytterligare volontärer (Eleazar, Raoul och Gijs.). Det var kul att få nytt blod i gänget då det är otroligt intensivt att bo och leva så tätt inpå andra människor. Förutom arbetet (och hiken till och från) har vi spenderat timmar med att spela kort och prata om mat vi saknar. Nästan varje konversation slutade med att vi hamnade på det ämnet (åh pizza! Pasta! Stek! Sushi! Choklad!)

De flesta i gruppen åker hem nu i dagarna då deras resa "bara" är 2 veckor. Vi valde därför alla att åka till Kathmandu över helgen för att vila upp oss, hänga och äta god mat! För den ultimata upplevelsen har vi även tagit in på olika hostel och hotel i Thamel (turistområdet) för att ha närhet till allt och frihet att göra vad vi vill. Här har vi en bild på nästan hela gänget. Från vä: Dale, Andrew, jag, Eleazar, Gijs, Kamila, Vince och Weiting.

På måndag är det dags för mig och 2 andra från den ursprungliga gruppen att åka tillbaka. Vi kommer även få sällskap av ett gäng nya volontärer, hur många det är återstår att se. Jag kommer iallafall jobba med detta projekt till min resas slut. Nästa helg ska jag dock försöka ta mig till klostret i Pharping för ett sista hejdå. Vi får helt enkelt se hur det blir.

Kram

Ps. Bilderna från veckan i Pokhara är nu inlagda, så ta en titt på förra inlägget för att se allt det vackra jag fick se!

Dag 42-51 Nepal: Pokhara: Vandring, Zipline och Bungee Jump

Då var min lilla semester över.

Men vad är det jag egentligen haft för mig?

Jo som jag skrev i förra inlägget så åkte vi vidare från Chitwan till staden Pokhara. Vi lämnade kvar Meike i Chitwan då hon skulle volontära en vecka där. Bussfärden tog ett par timmar och runt eftermiddagstid var vi framme i turistdelen Lakeside, där vårt hotell låg. Här kunde vi spendera en eftermiddag/kväll innan vandringen skulle börjas på söndagen.

Lakeside var helt fantastiskt: rent, tyst, fräscht o.s.v. Glömde faktiskt bort en stund att jag var i Nepal. Men samtidigt kändes det ganska artificiellt - byggt för turisterna. (Dock är det många nepaleser som själva turistar här) Vi strosade runt lite på gatan och i butikerna. Sedan gick vi ner till sjön som gett orten sitt namn. Och det var larvigt vackert, vi hade av en ren slump kommit hit lagom till solnedgången. Och ja, en bild säger mer än tusen ord.

På kvällen mötte vi upp två tjejer till som också kommer från min organisation, men de hade vart i Pokhara en vecka i förväg. De skulle också med på vandringen, och självklart var de också från Holland. Lilla korta jag skulle alltså vandra i 5 dagar med 4 långa Holländska tjejer. För att ladda upp inför vandringen valde vi att spendera lördagkvällen i det lokala vattenhålet Busy Bee, härligt ställe jag varmt rekommenderar om någon nu skulle ha vägarna förbi.

Jaa, men sen var det dags, på söndagmorgonen satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till startpunkten för vandringen. Ryggsäckarna var packade (extremt lätt dock), och kängorna var snörade. Alla var taggade, 5 dagars vandring är ju bara härligt!

Eller?

Nja, jag var faktiskt väldigt nervös. Har pratat med andra som tidigare gjort denna trek, och de varnade mig för första dagen och de 3500 trappstegen i uppförsbacke. Första 1-2 timmarna var ganska behagliga, det var mest som att strosa runt och njuta av naturen. Men sen kom trapporna. Och ja, det var hemskt. Jag trodde verkligen jag skulle dö. Det fanns stunder jag stannade upp i ren uppgivenhet - Hur tusan skulle jag ta mig upp? De andra var långt före, och när jag kollade på vägen så fortsatte trapporna upp i all oändlighet. Men på något sätt lyckades jag.

När man går de populära vandringslederna i Nepal behöver man som tur är inte konka runt på tält eller sovsäck. Det finns nämligen en mängd "Teahouses" längs lederna i de olika byarna som ackomoderar trötta vandrare. Väldigt smidigt och skönt. Kan inte påstå att de är några lyxboenden, verkligen inte, men det funkar liksom inte att vara kräsen i Nepal.

Nu i efterhand kan jag säga att vandringen var en fantastisk upplevelse. Det var ett riktigt test för både fysiken och psyket. Måndagen (dag 2) var värst för mig. Vi betade nämligen av 4 timmars vandring innan lunch. Och på grund av hungern var det näst intill olidligt på slutet. Jag var helt ensam på leden. Jag var helt slut, men så fort jag stannade så kände jag yrseln komma. Jag var tvungen att fortsätta att röra på mig. Men hur gör en det när det inte finns några krafter kvar? Det slutade att jag gick där och peppade mig själv, alltså sa ut i luften hur himla bra jag är o.s.v. Måste ha sett ganska roligt ut, så tur att ingen såg. Det funkade iallafall. It's all about the mind, som mina buddhistiska munkar lärt mig. Men det är klart att det är synd när det är så extremt jobbigt. Det blir liksom ganska svårt att uppskatta platsen man är på och allt det vackra man ser. Ibland får man ge sig själv en knäpp på nosen och rikta tankarna åt rätt håll. Jag vandra för tusan runt bland molnen! Anledningen till att allt är disigt är inte dimma, jag befinner mig mitt i ett moln! Hur fantastiskt är inte det?

Tisdagen var längst, denna dag vandrade vi i sammanlagt 9 timmar. Själv hade jag sovit i 3h då mina rumsgrannar gillade att prata högt, och så skulle vi upp 4.30. Vi skulle nämligen upp till den högsta punkten under vår vandring - Poon Hill 3210 möh. Här skulle vi även få chansen att beskåda soluppgången över Annapurna Himalayan range. Och det var ganska magiskt att få beskåda några av världens högsta berg. På toppen kunde man även köpa sig en kopp masala te (som mjölkte fast bättre), och det förhöjde upplevelsen totalt. Så här får ni lite bilder på oss när vi nåt toppen av vår vandring och lyckats promenera 2000 meter upp i luften på 2 dagar.

Resten av dagen var helt fantastisk. Det var mest plana, eller nedåtlutande stigar så det var inte särskilt ansträngande. Det var därför väldigt lätt att bara njuta av den helt underbara omgivningen, naturen, ljuden, vyerna! Blir enormt frustrerad över att bilder inte kan göra det rättvisa. Kände mig som ett barn på äventyr i skogen när jag gick där på stigarna. Vart ska jag sätta min fot härnäst? Är det ett vattenfall jag hör? Är denna sten verkligen hal? Kan detta trappsteg bära mig? Vandrandet blev som ett pussel, och den längsta dagen slutade med att vara den bästa.

Något som förhöjde upplevelsen var också gruppen. Speciellt två av de holländska tjejerna Mara och Lauren, det "nya tillskottet". Två riktiga energiknippen som gjorde att man orkade även de jobbigaste stunder. Sedan var det såklart härligt med bra sällskap under timmarna vi inte vandrade utan bara chillade. Vart en del kortspel, instrumentspelande och matätande under dessa stunder.

Hela vandringen var 65 km lång. Vi snittade en vandring på ca 5h om dagen. Och rutten var: Start: Nayapul 1100möh - Ulleri 1960möh - Ghorepani 2874möh- Poon Hill 3210 möh - tadapani 2721 möh - Ghandruk 1939 möh - Tolka 1700möh - Photana 2100 möh- Dhampus 1100 möh.

En karta ger kanske en bättre översikt!

Ja det var 5 ganska bra dagar, naturen var underbar (se nedan). Men vi var såklart ganska trötta när vi äntligen var klara!

Hiken var klar på torsdagförmiddagen, och det firades med en lunch vid sjön. Måste erkänna att jag fuskat lite med min "ingen-västerländsk-mat-regel" och gav mig själv både pasta, pizza och smörgåsar under denna vecka. Men det var bara en parentes i mitt nepalesiska matliv. Är väldigt bra på att äta nudlar och ris numera!

Sedan tog vi det mest lugnt under torsdagen, gick runt lite, shoppade lite te och smycken, och på kvällen åt vi en väldigt god måltid på restaurangen OR2K, de har nämligen en i Pokhara också, inte bara Kathmandu. Sedan tog vi oss vidare till Busy Bee igen och hade en rolig kväll!

På fredagen var det dags för Mara och Lauren att åka tillbaka till Kathmandu. Jag, Jorieke och Lotte
hade dock valt att stanna en extra dag för att uppleva Pokhara lite mer. Och vi hade valt de mer adrenalinfyllda aktiviteterna. De var taggade på Ziplinen som finns där. En som påstås vara världens längsta och brantaste. Jag tyckte det lät häftigt, men valde mellan detta och Paragliding. Men i slutändan kände jag att jag avnjutit utsikter från höjden i 5 dagar redan, och valde att hänga med tjejerna på Ziplinen. Och när vi satt i kontoret i Lakeside för att boka kalaset fick jag en impuls och bokade Bungee Jump också! Varför inte liksom?

Klockan 9 gick bussen som skulle ta oss upp till ett berg där ziplinen har sin början. Denna färd genom luften är 1,8km lång, och tar dig ca 600m längre ner på jorden. Den högsta hastigheten som nås är 120km/h, hur häftigt? Allt detta sker på 2 min. Och måste säga att det typ kändes som att flyga.

Men detta var ju bara uppvärmningen, nästa steg var ju Bungee Jump. Och ja, vad ska man säga om det? Har nog aldrig haft en mer nära döden känsla. Men jag överlevde, det känns ju kul.

Efteråt hängde jag med lite nyfunna vänner som jag lärt känna under dagen. Det ösregnade så vi chillade mest i en trevlig restaurang. På kvällen möttes vi upp igen för en sista kväll på Busy Bee.

Lördagen bestod mest av att sitta på en 8 timmars lång bussresa så inget intressant att berätta!

Igår gjorde jag inte heller så mycket. Hängde mest i Thamel med några andra, insåg dock att jag inte har så mycket tid kvar i Kathmandu nu... Så är lite stressad över att fixa souvenirshoppandet.

Ja nu har jag "bara" 4 veckor kvar nämligen. Och nu är det dags att återvända till volontärandet. Imorgon kommer jag åka iväg till en by mitt ute i ingenstans. Det kom ganska många nya volontärer igår, så vi är ett gäng på ca 7 pers som ska iväg. I denna lilla by kommer vi jobba med konstruktion, och hjälpa till att bygga en skola. Livet kommer vara extremt enkelt (vi snackar inget rinnande vatten). De flesta som vart där tidigare klarar bara 1-2 veckor. Planen är att jag ska vara där i 4. Vi får se hur det går. Jag måste iallafall komma tillbaka över en helg eftersom jag vill besöka klostret igen och hinna souvenirshoppa... Mycket att göra men lite tid!

Jag kommer nog ta en ny paus från sociala medier under min vistelse här. Så detta blir alltså sista inlägget på ett tag.

Hoppas ni haft en bra nationaldag!

Kram