Dag 31-34 Nepal: Sista dagarna på klostret och en månad i Nepal

Ja, nu har det gått ett tag sen jag skrev sist igen.

Har väl helt enkelt haft fullt upp så lär bli en del att skriva om. Väljer därför att skriva om den senaste dryga veckan i två inlägg.

Förra veckan var alltså min sista vecka på klostret. Och oj vilken vecka! Min sista dag med lektioner visade sig vara på onsdagen då de skulle ha prov på torsdagen. Måste säga att allt var riktigt fint. Bad om att få ta bilder på mina klasser och det tyckte barnen var jättespännande och roligt:

Klass 1, de minsta:

Klass 2, de riktigt tokroligia:

Klass 3: de lite mer seriösa men nyfikna:

 

Notera att poserna på ovanstående bilder är helt på barnens initiativ. Jag sa bara att jag ville ta en bild. Filmade även lite, och det var jättekul, de började skoja och fjanta sig. Så himla roligt att få ha det på film, men tyvärr lite svårt att ladda upp.

Lektionerna i sig gick också bra. Med klass 1 gick jag igenom kroppens delar. De fick även lära mig orden på Nepali, något de tyckte var jätteroligt. Dock var det svårt för mig då de sa ett ord, jag upprepade, och de sa att jag uttalade fel fast jag sa exakt som dem (?). Roligt iallafall, nu vet jag bland annat att ben betyder kutta, höft betyder kammarr, och nagel betyder nang. Vet dock inte om jag stavade något av ovannämnda ord rätt...

Klass 2 var bara roliga och härliga som vanligt. Vad man än gör med dem blir det bra. En lektion pratade vi om växter och vad de är bra för. De hade väldigt svårt att förstå sig på bomullsplantan. Jag hämtade därför en bomullstuss från mitt rum och de blev ännu mer fascinerade - hur kunde detta bli till kläder?!

Klass 3 fortsatte med sina utfrågningar över hur världen fungerar. Jätteroligt. De hade dock lite svårt att hitta orden. En dag frågade de om "mountain on fire" samtidigt som de gestikulerade något explosionsliknande. Tog mig ett tag att förstå att de menade en vulkan!

Min fritid var också bra. Skulle ljuga om jag sa att det inte vart lite ensamt ibland. Men det löste jag genom att hänga med barnen, ta en promenad eller prata med de vuxna munkarna.

Jag hade fler samtal med filosofiläraren (vars lätta namn är Sangay). Det var väldigt intressant. Vi pratade bland annat om sakers existens - om du ser en hund, hur vet du att den finns där? Om du petar vid sidan av ögat, då ser du ju 2 hundar, bara för du ser det, är det ju inte verkligt. Synen är därför inte en bra anledning till att argumentera för sakers existens. Hm vad mer? Jo vad som lever och vad som har ett sinne (buddhister tror inte på en själ) har en fluga ett sinne? Har en växt det? (Tydligen tror hinduer på det sistnämnda, men inte buddhister). Väldigt intressant och givande samtal! En annan kväll bjöd filosofiläraren även med mig på en promenad med de andra vuxna munkarna. Det var trevligt. Vi stannade även till för te. Jag beställde även min favorit - mjölkteet. Fick även munkarna att berätta hur man åstadkommer denna fantastiska skapelse, och det verkar inte så svårt. Får köpa med mig en del te hem till Sverige och experimentera med de givna instruktionerna.

Onsdagen kändes sorglig då jag hade mina sista lektioner. Med klass 1 och 2 körde vi hänga gubbe - deras absoluta favorit. Det var otroligt roligt. Men de frågade också om varför jag åker, vart jag ska och om jag kommer tillbaka till klostret. Måste erkänna att jag känner mig som en riktig barnsvikare - först de hemma i Sverige och nu här.

På torsdagen gjorde jag inte så mycket. På eftermiddagen skulle eleverna ha sitt prov och de vuxna hade sagt att jag fick titta. Och det var en spännande upplevelse. Alla munkelever skulle nämligen ha text-memoriserings prov. Och vad innebär det? Jo, det innebär att alla elever får ett antal sidor text de ska memorisera. Helt och hållet. Provet utförs genom att de får sitta ansikte mot ansikte med en lärare och recitera den memoriserade texten. För en svensk som aldrig behövt memorisera någonting, och klagat över en läsläxa på någon sida låter ju detta helt otroligt svårt. Men vet ni vad det roliga är? Jag frågade en elev om det var ett svårt prov, han sa "nej, det var ju bara att memorisera". Känn på den du glömska svensk. Frågade en annan äldre munk varför de ens gör detta. Och tydligen vill de att texterna ska vara inpräntade i deras hjärtan, de ska inte behöva vända sidblad för att ta del av de byddhistiska skrifterna. Det är ju ganska häftigt.

Här har ni lite bilder på provet samt hur de andra eleverna står och övar innan det är deras tur:

På kvällen spenderade jag mest tid med att leka med barnen. Och det var fantastiskt roligt. Jag kunde nämligen verkligen märka av skillnaden hur de möter mig nu jämfört med i början. Då brukade de bara stirra på mig. Nu så skrek alla "miss!" efter mig och ville vara med i leken, kasta små kott-nöt-frukter och så vidare. Det som påverkat mig mest här är verkligen barnen, och hur de har en förmåga att få allt att bli roligt eller till en lek. Vi lekte nämligen en jätterolig lek med saker svenska barn skulle se som skräp. Låt mig berätta: runtom på området finns små buskträd, på dessa växer små kott-nöt-frukter (ingen aning om hur jag ska benämna dem) som är i storlek av en ärta. Dessa brukar vi mest bara kasta på varandra. Denna kväll hade dock barnen hittat ett gammalt rött plaströr. Så vad började de göra? Jo alla kastade dessa små kulor på den med röret. Rörhållaren försöker slå bort dessa (likt brännboll) och ducka för missade kulor. Om denne blir träffad skriker den ansvarige kastaren "MORIO!" (Ingen aning över stavning, men det betyder "död"). Dessa byter då plats med varandra och vi har en ny slagman. Det var jätteroligt.

Sedan ringde gong-gongen, tydligen skulle det hållas en extra puja. Ingen visste riktigt varför, men den var till för de döda. Jag blev väldigt glad över att få chansen att uppleva en sista puja. Hade nämligen börjat gå på morgonpujorna, men de är inte alls lika fantastiska som kvällspujorna. Och då denna handlade om ett annat tema, var den väldigt annorlunda från vad jag tidigare sett. Och den häftigaste stunden var när alla munkar brast ut i rop och skrik. De tog i med sina lungors fulla kraft. Urladdningen i rummet var ett faktum. Ord kan inte beskriva det.

Fredagen då, den sista dagen? Det var udda. Kändes väldigt konstigt att gå upp för att dricka min sista kopp te och mitt sista bröd chapati med jordnötsmör. (Japp, det är vad jag ätit till frukost varje morgon i 4 veckor, oftast även med nutella)

Morgonen gick relativt fort. Jag spenderade mest tid med att titta på barnen. De höll nämligen på att rensa ogräs i trädgården. Det var så himla fint att se dem så engagerade i arbetet.

Rektorn och administratören Laxan (återigen, ingen aning om stavning) ville även tacka av mig och gav mig en vinröd t-shirt med loggan på samt en sjal man inom buddhismen traditionellt sett ger människor man respekterar. En annan munk gav mig även rökelse som klostret producerar. Det känns väldigt härligt att få ta med sig en bit av klostret hem.

Tog en del bilder på allt och alla. Här har ni två selfies med mig och de 2 munkar jag pratat mest med under min tid här:

Bad även om att få en gruppbild med alla munkar, så innan deras lektioner började samlade Laxan ihop alla. Vi tog en drös seriösa "skolfoto"- bilder, men sen frågade jag om vi kunde ta en galen bild. (Jag vet ju att de yngre munkarna är experter på att apa sig). Alla verkade dock förvirrade. Ord utbyttes på tibetanska/nepali och helt plötsligt satt alla och gapskrattade. Ni kan ju själva se resultatet:

Kan ni hitta mig? Måste säga att mina färger på både hud och kläder får mig att smälta in. Känns nästan som ett symboliskt sätt att visa att jag verkligen fått en plats här.

Medans barnen hade lektion gick jag in och packade. Och då slog det mig hur del 1 av min resa verkligen var påväg att ta slut. Tiden går så fort här. Tidigare samma vecka hade månadsdagen för min resa faktiskt passerat.

När jag kom ut igen var det dags för lunch. Min sista dal bhaat på klostret. Efteråt bad jag om att få ta en bild tillsammans med de vuxna munkarna. De var ganska roliga då det var dem som var väldigt nogranna med vart bilden skulle tas. Jag blev nöjd med resultatet iallafall. Från vänster till höger har vi sekreteraren, rektorn, jag, administatören och sist filosofiläraren:

Sedan var det dags att åka. En del av de äldre munkeleverna skulle åka till Lumbini, den historiske Buddhas födelseplats. Men de skulle byta buss i Kathmandu. Jag hade därför blivit erbjuden en plats i deras pickup.

Det var faktiskt ganska roligt att se ett tiotal munkar klämma in sig på det lilla utrymmet på flaket. Mig gav de en plats i baksätet.

Flera av barnen hade kommit ut för att vinka av mig. Och några hade även skrivit brev där de klistrat på bilder o.s.v. Bland de finaste saker jag någonsin fått. Det var extremt svårt att hålla tårarna tillbaka. (Ja ni som känner mig vet ju att jag har extremt nära till dem...) Och ja vid ett tillfälle så tårades ögonen en del. Men jag lyckades hålla tillbaka tårfesten. Men jag var helt överväldigad av känslor. När jag kom hit hade jag inte väntat mig att jag skulle bli så fäst vid platsen och barnen. Men det blev jag. Jag var så glad och tacksam över vad jag fått uppleva, och så rörd över barnens brev, samtidigt ledsen över att behöva lämna allt. Motorn startade, bilen rullade, och barnen ropade "bye!" efter mig. Hela stunden var bara väldigt fin.

Jag vet dock att jag kommer komma tillbaka någon gång. Har redan frågat om det är ok att jag kommer på besök om ett par veckor över en helg. Och det var inga problem.

Vägen hem gick smidigt. Vi åkte förbi en turistbuss med ett gäng västerlänningar. Deras miner när de såg pickupen full med munkar var obetalbar. Och jag insåg att jag faktiskt blivit van vid dessa grabbar.

Bjuder på några sista bilder på barnen från klostret samt breven de gjorde till mig:

När vi kom fram till Kathmandu skulle jag byta buss. Fick hjälp med detta, så måste medge att detta nog var den smidigaste turen jag varit med om i Nepal.

Väl tillbaka i volontärhuset kändes det bra. Fick säga hej till de jag redan kände samt till en ny grupp volontärer. Träffade en kvinna, Cecelia, som till och med skulle åka till de klostret jag varit på. Hon var nyfiken och ville höra om hur det var. Och det var ju extra kul för mig att få berätta allt och visa bilder för någon som är genuint intresserad! Självklart känns det ju lite konstigt att någon ska "ta min plats", men samtidigt känns det jättebra att veta att någon kommer ta hand om de små aporna efter mig.

På eftermiddagen följde jag med den nya gruppen när de skulle hämta sina uppsydda lokala outfits (alla nya grupper får ju göra detta). Det var trevligt. Sedan gick vi vidare till den stora "supermarket" som finns ganska nära där vi bor. Vi skulle köpa snacks och Cecelia ville köpa material att ha med sig till klostret. Så jag hängde med henne en del och försökte hjälpa. Måste säga att jag tror hon kommer göra ett riktigt bra jobb, och det är precis vad de små munkarna förtjänar.

Hur som helst är jag extremt nöjd med mina fyra veckor på Manjusri di Chen Buddhist Learning Center i Pharping. Har jag räddat världen genom att undervisa dessa munkar? Absolut inte. Pratar de flytande engelska tack vare mina leltioner? Inte än. Men har jag påverkat deras liv på ett positivt sätt? Det tror jag faktiskt att jag gjort. De har iallafall påverkat mig. Och det är jag innerligt tacksam för.

Tror det var det mesta att skriva om dessa dagar. Jag är väl expert på att skriva långa inlägg hehe. Nästa inlägg lär handla om vad jag haft för mig efter det. Har haft fullt upp kan man säga!

Kram

Dag 20-22 Nepal: Marknad och Pashupatinath

Som sagt spenderades helgen i Kathmandu.

Vid ankomst i fredags hängde jag mest i volontärhuset, njöt av att sitta på en mjuk yta (Detta existerar inte på klostret) och hängde med de andra volontärerna. En ny grupp hade anlänt under veckan, så det var roligt med lite nya ansikten!

Fick även träffa några av de jag hade introveckan med samt andra som varit här ännu längre. Skönt att få se lite bekanta ansikten också. En udda sak är väl att folk nu börjat åka. 2 av de jag hade introveckan med har åkt vidare till andra länder, flera andra som jag träffat avslutar också sin resa nu under dagarna. Har inga större problem med att säga hejdå, världen är en liten plats, det är ganska lätt att stöta på varandra senare i livet också. Sen vet jag att man alltid träffar på nytt folk på vägen. Det som känns konstigt är väl att folk som kom hit samtidigt som jag redan är klara. Känns som jag precis började min resa! Visserligen är jag nu inne på min 4e vecka i Nepal. Herregud vad tiden går fort.

I lördags spenderade vi en stund på en s.k "Farmers Market". Här erbjuds en uppsjö av främst västerländsk, ekologisk mat. Ostar, bakverk, grönsaker, maträtter av alla möjliga sorter! Ganska härlig plats att hänga på. Jag unnade mig en vegetarisk lasagne, troligtvis den mest västerländska måltiden jag ätit under min tid här.

På eftermiddagen åkte jag och två andra till Pashupatinath, ett av de viktigaste hinduiska templen som finns. Som ni kanske minns har jag vart förbi här förut. Men var för snål för att betala den dyra inträdesbiljetten. Kände att jag faktiskt ville se hela platsen, så passade på att hänga med när mina kompisar ändå skulle hit.

Det är ett väldigt häftigt område. Icke-hinduer får dock inte gå in i själva templet, vilket är lite synd.

Vi lyckades dock hitta ner till floden, bakom templet. Detta är en känd plats där man kremerar de döda. Öppet för alla att se. Vi kom precis när en ceremoni skulle börja. En kremering tar ca 3 timmar, och man kan komma hit när som helst under dygnet. Detta beror på att den bortgångne måste kremeras inom 24 h efter dödsfallet. Ena sidan av floden är till för vanligt folk, den andre är till för rikare människor. Det är nämligen dyrare eftersom platsen är närmare templet. Varför kropparna kremeras på detta sätt är för att den ska återförenas med de 5 elementen som hinduer tror på: jord, vatten, eld och två till jag inte minns.

Till området finns även ett s.k. Hospice. Hit tas hinduer vars tid har kommit. Deras religion säger nämligen att det är bra att dö på en helig plats.

Allt detta berättade en ung man för oss för att sedan erbjuda sina tjänster som guide. Vi kände oss dock nöjda och tackade vänligt nej. Vi promenerade istället runt på området och försökte supa in det vackra och häftiga vyerna.

Sedan skulle vi ta oss till Thamel för att möta upp en fjärde person. Detta var lättare sagt än gjort. Efter en väldigt trång bussfärd i en microbuss (något större skåpbil, försök att pressa in 20 pers i detta utrymme, t-centralen i rusningstrafik är rena barnleken) hoppade vi av bussen. Men då vi råkade gå lite fel blev det en längre promenad. Trött, törstig och hungrig ville jag inget annat än att äta!

Vi hittade en trevlig restaurang, och jag fick avnjuta den godaste måltid jag haft hittils i Nepal: tofu, svamp och hericot-verts blandat i en gudomlig tomatsås tillsammans med bröd och sallad. Måste medge att jag inte har några större problem med att leva vegitariskt här. Beror nog på att det är extremt enkelt att få tag i samt en skräck för den höga risken att bli matförgiftad av köttet här. Även på klostret är maten bra. Förutom Dal Bhaat luncherna har jag oftast ingen aning om vad jag äter. Men det verkar vara en salig blandning av olika svampar och grönsaker tillsammans med nudlar eller ris.

Igår åkte jag tillbaka till klostret. Efter att ha fått berätta om det för de andra volontärerna i KTM insåg jag verkligen hur mycket jag trivdes här. Och hade verkligen saknat stället!

En annan rolig sak jag märkte under helgen i KTM är att jag faktiskt börjar känna att jag hittar där. Jag vet oftast vart jag ska gå av från bussen, och vilsenhets-känslan har börjat blekna. Den största utmaningen är väl att hitta rätt bussar dit man ska då alla skyltar är skrivna med nepalesiskt alfabet!

Nu har jag som sagt 2 veckor kvar på klostret. Sen verkar det bli lite paus från volontärarbete för min del, men då allt inte är bestämt än så väntar jag lite med att berätta om mina planer!

Internet är väldigt dåligt här. Får lägga in bilderna vid senare tillfälle.
Update: wifit är äntligen fixat på klostret!

Kram

Dag 7 + 8 Nepal: Sight seeing och Himalya

Ojoj, nu har det officiellt gått en vecka! Känns som jag varit här mycket längre!

Denna helg har jag hängt mycket med en dansk tjej som heter Freja. Andra har börjat åka iväg på sina projekt eller gjort upp egna helgplaner. Men vi har haft det väldigt trevligt! Känns dock lite konstigt att skiljas från folk och inte ha en aning om ifall man någonsin kommer ses igen. Men det hör väl till reselivet.

I förrgår (lördag) ville vi klara av det sista av sight-seeingen i Kathmandu, på listan hade vi Durbar Square (ett torg med coola religiösa byggnader) och Pashuphatina (En av de viktigaste hinduiska tempel som finns).

Vi började med att försöka ta oss till Durbar Square och en kille vi mötte på bussen var snäll nog att visa oss vägen. (Folk är så snälla och trevliga här. Om man ber om vägbeskrivning så är det inte ovanligt att de tar dig till platsen du söker efter) Dock råkade vi gå in på det avgiftsbelagda området utan att veta om det och blev tvingade att betala för biljetten som gick på 1000 rupier, motsv ca 100 kr. Egentligen inte jättemycket, men nu när jag börjat vänja mig vid Nepalesiska priser kändes det som en förmögenhet. Och ärligt talat tyckte jag inte det var så mycket att se för dem pengarna. (Finns så mycket annat häftigt att se runtom i staden, gratis). Kanske det är värt om man tog sig tiden att faktiskt hyra en guide eller dylikt och höra historierna bakom allt. Sedan kunde man även se väldigt tydliga spår efter förra årets jordbävning... Känns lite sorgligt att saker som bevarats så länge blivit försört.

Irriterade över pengasituationen försökte vi ta oss vidare till Pashupatina (Det hinduiska templet). Planen var att vi skulle gå dit, men när vi frågade folk på vägen om vart det låg, skrattade de bara åt oss och sa att vi borde ta en taxi eller micro. När tio personer sagt samma sak så gav vi tillslut vika och tog någon sorts buss som var en hybrid mellan en Tuc tuc och en pytteliten skåpbil. (Vanliga bussar är nämligen som små skåpbilar). Vi tog oss dit utan större svårigheter. Efter Durbar Square incidenten höll vi utkik efter biljettluckor men såg inga. Men efter att vi gått 50 m in i området dyker en skylt upp. Även här kostade det hutlösa 1000 nepalesiska rupier (för västlänningar), så vi bestämde oss för att fly fältet snabbt innan någon hann kräva pengar av oss. Nu i efterhand känns det kanske lite dumt. Men jag vill inte göra av med för mycket pengar såhär i början. Kanske åker tillbaka hit vid senare tillfälle och tar mig tid att utforska platserna helt. Trots priset.

Sedan ville vi ta oss till Thamel för lunch och lite småshopping. Tack vare några vänliga Nepalesers hjälp gick det relativt smärtfritt. Och jag fick äntligen prova på att åka en riktig Tuc-tuc. Men det blev en hel del promenerande denna dag. En annan rolig grej jag kan berätta om möten med främmande nepaleser är att de ofta slutar med att man får ett visitkort och orden "om du behöver hjälp i kathmandu eller vill komma över och dricka te får du gärna höra av dig". Dem är som sagt väldigt vänliga här!

Framåt 17-tiden begav vi oss hemåt, och passade på att plocka upp våra uppsydda nepalesiska outfits. Min blev fin, men jag känner mig ärligt talat ganska löjlig i den. Pga det och bristen på helkroppsspeglar i huset så blir det ingen bild på detta! Blir utvalda personliga visningar i Sverige isället haha. Den 17-åriga huskocken Rajan tyckte dock att den fulländade mitt försök att se nepalesisk ut!

Igår (söndag) var jag och Freja uppe tidigt då vi hade planerat en liten utflykt. Vi skulle nämligen till bergsbyn Nagarkot, där man kan ha möjlighet att se Himalya och Mount Everest. Efter en 3 timmar lång färd med två olika bussar, varav den ena gick längs slingriga och smala vägar uppför berget, var vi framme. Vi började promenera runt för att försöka få syn på något. Efter kanske 45 min promenerande fick vi se en del av Himalaya. Och vi var glada över att hittat en bra utkikspunkt. Molnen gjorde det lite svårt att se och bilderna gör det verkligen inte rättvisa.

På vägen tillbaka skulle vi köpa vatten och i den affären berättade en man för oss att det fanns ett utkikstorn i en annan ände av byn, och om vädret var okej så skulle man kunna beskåda toppen av planeten (mt Everest). Efter lunch bestämde vi oss för att genomföra denna 4km långa promenad (i uppförsbacke) till tornet. Det var ett väldigt fint område, och det kändes skönt att komma bort från den extremt högljudda storstaden och andas frisk luft. Men tyvärr hade molnen dragit sig ihop ännu mer. Och ingenting var synligt från toppen. Men men, vi försökte iallafall!

Fin utsikt under promenaden iallafall:

Efter en lika lång busstur tillbaka var vi framme i vårt område Bashundara. Och nu när det mörknat började vi lägga märke till att det var många tända ljus överallt, och vi såg till och med ett ljuståg! Det var nämligen exakt 1 år efter Jordbävningen. Väldigt fint och rörande att se. Men ville inte ta foton, det kändes inte rätt.

Idag var det dags för mig att åka till platsen där själva volontärarbetet kommer ske. Innan jag åkte hade jag skrivit upp mig på att jobba 5 veckor med engelskaundervisning på ett Buddhistiskt kloster och 5 veckors arbete med konstruktion i en by. Men väl på plats är jag sugen på att prova lite andra grejer också. Det som är sagt nu är iallafall att jag kommer vara 4 veckor på ett kloster på landsbygden/i en mindre stad uppe i bergen.  Men jag har möjlighet att åka tillbaka till volontärhuset i Kathmandu på helgerna om jag vill. Så det är skönt. Planerar ändå att vara där i 2 veckor först innan jag åker "hem" till KTM.  Men jag tänkte försöka utmana mig själv att leva mobil-/sociala medier fritt under dessa två veckor. Jag har ett ganska svårt beroende, men jag känner att jag inte riktigt kom till Nepal för att sitta framför min mobilskärm, och utan wifi ñr mobildata ganska dyrt. Men vi får se hur det går! Om jag lyckas kommer detta alltså vara mitt sista inlägg på ca 2 veckor! Har gett mitt Nepalesiska nr till familjen, så om någon behöver nå mig av någon anledning får ni be dem om numret.

Kommer bli spännande dethär, har verkligen ingen aning om vad som väntar. Men nu när jag är här på kostret känns det lite ensamt och konstigt. Är ensam tjej, och nästan ensam volontär. (Finns en till här från en annan organisation. Hoppas hen är snäll, inte hunnit säga hej än.)

Men det blir nog bra!

Kram!

Dag 5 + 6 Thamel och Hiking

Då var introduktionsveckan över.

Men jag kan ju börja med att berätta om vad som hänt.

Igår så hade vi en sista lektion i Nepalesiska. Sedan så skulle vi laga mat! Roti och Tarkaari stod på menyn. På svenska: bröd med potatiscurry. Väldigt roligt att lära sig hur dom gör maten här! Försökte skriva ner recepten så vi får se om jag kan återskapa detta hemma i Sverige!

Sedan begav vi oss till en lokal marknad där vi fick i uppgift att få tag i olika saker. Lappen vi fick var skriven på Nepalesiska för att göra det extra svårt. Men det gick helt okej.

Efter det strosade vi vidare till Thamel (turistområdet). Jag fixade ett lokalt simkort, så mitt sv nr funkar inte just nu. Framåt kvällskvisten mötte vi upp några fler volontärer för att äta mat. Som sagt så fyllde en år så det var lite extra speciellt. Vi råkade hamna på OR2K även denna kväll, men det var gott även denna gång! Mat, drinkar och bra sällskap gjorde det helt enkelt till en väldigt trevlig kväll!

(Ursäkta för suddig bild)

Idag var vi uppe med tuppen (kl 7) Vi skulle nämligen ut på en hike. Och även om det var väldigt varmt så var det skönt att komma bort från staden lite och njuta av lite tystnad (även om dova ljud från trafiken aldrig riktigt försvann). Vi gick upp på ett berg och fick där njuta av en ganska trevlig utsikt.

Vid lunch kom även några andra volontärer tillbaka till huset. De har varit ute på projekt men kom tillbaka nu över helgen. Trevligt med lite nya ansikten!

Under eftermiddagen har jag bara tagit det lugnt - efter en vecka med fullt ös så var jag ganska slutkörd! Sedan hade jag även lite småsaker att fixa.

Under helgen är planen att jag och en annan tjej ska sight seea lite samt åka iväg på en liten dagsutflykt. Men vi får se vad som händer!

Dag 3 + 4 Nepal: Nepalesiska, sightseeing och apor!

Då har ytterligare någon dag paserat i detta väldigt annorlunda land.

Gårdagen bestod till stor del av undervisning i Nepalisk kultur, normer osv. Men även lite träning i språket Nepali! Det var extremt roligt men svårt. Men jag är ganska sugen på att lära mig mer då jag ändå ska vara här ett tag. Vi har även fått Nepalesiska namn då våra västerländska namn kan va svåra för många i lokalbefolkningen att uttala. Namnen är tydligen baserade på planeternas position, när man är född osv. Mitt namn är "Amrita" och betyder "odödlig" så det är ju trevligt.

Sedan gick vi ner till stan för att beställa traditionella Nepalesiska kläddräkter (som en aktivitet i introveckan). Det är så otroligt häftigt. Det finns nämligen små butiker lite överallt, fulla med dessa fantastiska, färgglada och mönstrade tyger. Så där väljer man vad man vill ha för att sedan knalla runt hörnet till skräddaren som tar ens mått så allt blir rätt. Ska plocka upp dräkten på lördag så det blir roligt - Ett steg närmre att smälta in totalt hehe.

På eget bevåg tog vi volontärer oss till Swayambhunath aka Monkey Temple. Otroligt häftigt tempel, där det kryllar av apor, och som är på toppen av en höjd. Man har alltså en unik utsikt över hela staden, och man inser hur stor den verkligen är! Och ja som jag nämnde på både Fb och ig så blev jag påhoppad av en apa. Ingen skada skedd men nu har jag lärt mig att mat i närheten av djur inte är någon bra idé!

Vi lyckades iallafall ta oss hem och somnade väldigt fort.

Denna dag började med morgon yoga på Nepalesiskt vis. Och ärligt talat var det inte så stor skillnad från friskispassen. Den största skillnaden var väl att denna engelsktalande nepalesiska instruktör tog det väldigt fort. Så man fick nästan upp ett flås! Tror jag ska fortsätta med morgonyoga själv, då det är ett oslagbart sätt att starta dagen på.

Sedan fortsatte undervisningen i Nepalesiska. Trött i huvudet som man var kändes det ännu lite svårare idag.

Dagens utflyktsaktivitet var att besöka Bouddhanath Stupa. En religiös byggnad för Buddhister som är med på UNESCOs världsarvslista. Tyvärr så är toppen av stupan (typ ett torn med ögon på) har tyvärr blivit förstörd av jordbävningen förra året. Lite sorgligt att veta att ett sånt stort monument blivit förstört, men de håller på att bygga upp den igen! Vi gick även in i buddhistiska tempel med helt fantastiska statyer och avbilder av buddhor och dylikt. Så annorlunda från våra svenska kyrkor.

På eftermiddagen/kvällen begav vi oss till Kathmamdus turistområde Thamel, och påväg dit fick vi se en helt annan sida av Kathmandu. Det var rent. Folk använde trafikfilerna, det fanns trafikljus och faktiska trottoarer. Såg ut som nästan vilken Europeisk stad som helst! Själva Thamel kändes väl mer som ett slitet, utsmyckat Gamla stan. Väldigt turistigt, men kul att se att man inte är den enda västerlänningen här. Vi åt en riktig festmåltid på restaurangen OR2K ( Rekomenderas starkt om du är i Kathmandu!).

Dagen avslutades med en överraskningstårta hemma till en av volontärerna som fyller år imorgon.

Nu ska jag sova

Kram

Nepal: Kathmandu - bilder

Här är de utlovade bilderna på staden (Kathmandu) som jag tog under gårdagens utforskningar! 

Så detta är i princip det jag sett av Kathmandu! Spännande stad helt enkelt.

Kram