Namasté,
77 dagar, 11 veckor, 2 och en halv månad. Vad man än kallar det har det känts som en evighet, en evighet i Nepal.
Och nu är den evigheten slut.
I skrivande stund sitter jag på Tribhuvan International Airport i Kathmandu.
Hur har jag då spenderat mina sista veckor i detta fantastiska land? Jo jag har fortsatt med mitt byliv. Hade planer på att besöka klostret i Pharping förra helgen - men tiden fanns helt enkelt inte till. Det finns egentligen inte så mycket att skriva on dessa veckor. Förra veckan var ganska seg, naturen tyckte väl att jag hållt mig kry lite för länge. Jag åkte först på någon dag med feber, och några dagar senare fick jag utslag över hela min arm av vad som verkar ha varit en allergisk reaktion mot tonfisk. Är fortfarande lite hostig efter allt ståhej. Men även de andra volontärer åkte på lite olika åkommor - och till råga på allt så var det regnigt och grått nästan hela veckan. Vi kunde bara gå till konstruktionsplatsen 2 gånger den veckan (och pga min feber följde jag bara med en av de gångerna).
Framåt helgen var vädret bättte och alla piggare. Vi passade då på att utforska området mer genom att bestiga några berg i närheten. Stigarna är väl uttrampade efter många år av nepalesers behov att ta sig mellan byarna. Men det är ändå i princip orört av västerläningar. Det var otroligt mäktigt att stå där på toppen och tänka att det är extremt få människor som varit på denna plats. Det är ingen turistattraktion - Men utsikten är fantastisk.
En annan höjdpunkt var att det var bröllop i byn. Jag hade peppat för detta i någon vecka och hade till och med tagit med min Nepalesiska kläddräkt för tillfället. Brölloppet var intressant att se - väldigt annorlunda från hur vi gör. Bruden var klädd i en röd sari med guldiga broderier - mannen hade en turban virad runt sitt huvud och en påfågelfjädersgarlang över axlarna. Ceremonin bestod av att paret satt bredvid varandra. Och folk kom i princip fram och skvätte vatten och riskorn över dem. De fick även ett märke i pannan (tika) av riskorn. Det som slog oss var dock att paret verkade vara extremt uttråkade. Det var inte detdär varma pirret man ser hos par på bröllop i västerländska länder - och då var ändå detta bröllop ett "love marriage", inte arrangerat.
Framåt eftermiddagen var det mer feststämning, det var hög musik och på något sätt började jag dansa med flickorna i byn (som var extremt duktiga!). Det hela var väldigt roligt och förmodligen en av de bästa stunderna under min tid i Nepal.
På lördagen fick vi även förstärkning av fler volontärer, vilket var väldigt roligt. Denna vecka bjöd också på bättre väder så vi kunde jobba varje dag. Kratrarna från stödväggen tog slut så vi var tvugna att jobba med andra bitar som ärligt talat inte kändes särskilt nödvändiga. Stämningen i gruppen var också lite mer negativ än den gruppen jag ursprungligen hade - vilket för min del gjorde arbetet jobbigare. Jag försökte göra mitt bästa iallafall och finnas till där de lokala arbetarna ville ha mig - även om jag inte alltid såg poängen med metoden. Detta är bara ett exempel på något jag ständigt blivit påmind om under denna resa - ALLT är vad man gör det till!
Trötta och slitna var det dags att bege sig tillbaka till Kathmandu igår (fredag). Vi vaknade vid kl 6 för en tidig frukost och för den ca 1,5h långa hiken bort till busshållplatsen. Min ryggsäck hade på något sätt lyckats bli extremt tung (10-15kg), så det var det ultimata testet för hur min kropp utvecklat "Nepali muscle" - och det gick förvånansvärt bra! När vi kom fram var bussen dock redan full, och vi vart tvungna att sitta på taket. Detta hade vart en otroligt häftig upplevelse om det inte varit för en liten detalj - Det hade börjat ösregna. Men det var helt enkelt att hålla i för glatta livet, och efter att ha spenderat någon dryg timme på detta sätt var alla genomblöta (trots regnjacka och vattentäta skor).
Vi fick tillslut byta buss på en mack och komma in i värmen. Men efter ca 45 mib körde den ner i diket. Vi var alltså tvungna att ställa oss ute i ösregnet igen och vänta på att de skulle lyckas knuffa upp bussen på vädret. Redan blöta och kalla var alla bara extremt trötta av situationen. Men tillslut fick de upp bussen och vi kunde åka vidare till orten Banepa där vi åt lunch och kundr byta till en jeep som skulle ta oss ända till Kathmandu. Hela resan skulle egentligen ta ca 6h, men uppgick istället till 9h pga allt väntande.
Min sista kväll i Kathmandu bestod av packande och sedan middag ute på en restaurang med de andra volontärerna. Det var en rolig kväll och ett bra avslut på denna resa!
Så hur känns det egentligen att åka hem? Jag vet inte riktigt. Att stanna kvar i Nepal hade faktiskt inte varit några större problem för mig. Efter drygt två månader känns Nepal ganska hemma - jag har lärt mig hur saker funkar, eller hur man tar reda på det man inte vet. Men jag känner mig redo att gå vidare från byn, nu när monsunen kommit på allvar är det svårt att göra något vettigt arbete där.
Ärligt talat är jag lite nervös för att komma hem. Sedan dag 1 har jag försökt omfamna nepalesisk kultur och mentalitet. De senaste veckorna har jag till och med stört mig mer på västerlänningars sätt att agera/tänka än Nepalesers. Tid och effektivitet har inte riktigt varit något jag brytt mig om. Och jag känner att mitt huvud jobbar mycket långsammare/bekymmerslöst. Så det lär nog bli en ganska rejäl kulturchock att komma hem.
Denna resa var också gett mig en inblick i hur volontärindustrin fungerar. Och om jag ska vara ärlig kan jag säga att jag är extremt skeptisk. Under min tid här har jag sett många volontärer göra fantastiska insatser - bara för att de vill. Men organisationerna som utgör mellanhanden mellan projektet och volontären tenderar oftast vara en pengabov. Extremt mycket pengar pumpas in, men vart de tar vägen är en gåta. Detta är i och för sig ett övergripande problem i ett land som präglad av korruption. Men om du funderar på att volontära rådde jag dig att kolla in organisationen noggrant. Jag kan inte rekommendera min - som jag kom i kontakt med via en svensk resebyrå som fokuserar på arbete och volontärande för unga utomlands. När jag gör något liknande igen kommer jag gå till en riktig NGO (Icke-statlig organisation) eller ta direkt kontakt med projekten.
Men jag är trots allt så otroligt glad föf att jag gjort denna resa. Det låter klyschigt som tusan, men det har verkligen varit en "once in a lifetime experience". Jag har lärt mig så mycket, av erfarenheterna jag fått och människorna jag mött. Min världsbild har blivit så mycket större - men det känns ändå
som en liten plats.
Så om någon nu läser detta och funderar på att göra något liknande själv har jag några råd:
1. Våga res själv. Jag har mött många som reser i par, och ärligt talat är de oftast dem som är tråkigast att vara med då man själv är ensam resenär. Anledningen? De stannar oftast i sin bekvämlighetszon och pratar inte i lika hög grad med andra människor. Att vara ensam kan absolut vara svårt ibland, men man utmanas på ett helt annat sätt att våga ta för sig. Och man får många nya vänner på vägen. Det bästa är dock helt klart frihetskänslan att kunna göra exakt vad man själv vill utan att behöva ta hänsyn till andra. Lär man känna sig själv bättre? Svar ja.
2. Var en resenär, inte en turist. Vad är poängen med att åka till andra sidan planeten om man ska envisas att äta pasta med kniv och gaffel och bara hänga i turistområdet? Dyk in i kulturen, visst, unna dig något västerländskt ibland om du känner behovet, men att prova nya saker gör dig några miljoner erfarenheter rikare.
3. Var öppensinnad. Länkar lite till punkt 2... Att resa till Nepal är att resa till ett land där allt är annorlunda, att försöka forma det efter västerländska mått är lönlöst och frustrerande. Försök ta saker för vad de är. Något som slog mig att jag gjorde var att jag noterar extremt många skillnader (och likheter) mellan Nepal och Sverige - men jag graderar dem inte. Väst är inte lika med bäst. Det finns andra sätt att leva på, och det behöver inte vara något fel med det.
Mellanlandar hemma i Sverige i 2 veckor för att njuta av den svenska sommaren. Listan på mat jag vill äta är lång, och jag har en del att ta tag i under denna tid. Men sen är det dags för nästa äventyr: Nämligen 2 veckor på Hawaii där jag ska vara lärarassistent för Student Global Leadership Institute 2016 (SGLI). Ser fram emot detta väldigt mycket. Men just nu försöker jag begripa allt jag varit med om i Nepal och landa i hur det förändrat mig. Jag är så otroligt tacksam för allt. Jag kommer hem med en mer avslappnad syn på livet, 27kg packning och en väldigt skev solbränna.
Tack för allt - Danhyabaad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar