---
Herregud. Var ska man börja?
Resan gick bra. Hade det lite lyxigt på nattflyget då jag fick en hel stolsrad för mig själv.
Sedan är det väl lite tragikomiskt att det är just Doha (Qatar) man mellanlandar i... Det är som att universum vill ge dig en käftsmäll för att visa hur orättvis världen är. Hamad International Airport är en galet fräsch, stor och lyxig flygplats. Jag såg till och med några Oljeshejkar.
Sedan så landade man i Nepal. Raka motsatsen. Flygplatsen (som räknas som en fräsch byggnad) var en tegelbyggnad med helteckningsmatta med gulnade skyltar. Inte så farligt egentligen, men kontrasten var enorm.
Ni kan ju försöka jämföra själva.
När jag blev upphämtad på flygplatsen följde en 45 minuter lång resa bort till volontärboendet. Och jag kan redan säga att Nepal tagit mig med storm. Det var helt sjukt. Bilar överallt, de tutar och kör på, glöm allt vad som kallas trafikregler. Och mitt i gatan går en barnfamilj med en mamma på kryckor.
Men färgerna på allt, kläderna, människorna, husen! Det kändes som att åka genom en film. Allt är slitet, husen är dåligt byggda. Man märker att det är ett fattigt land. Och jag kan verkligen inte förstå att jag kommer vara här så länge som över 2 månader. Det känns som jag är på semester i någon vrickad dröm och ska hem om en vecka. Men nej. Det är på riktigt.
Volontärboendet verkar iallafall inte vara i en av de slitnaste delarna av staden. Huset är faktiskt ganska fint. Men självklart smustigt och slitet. Jag blev välkomnad av ett gäng glada volontärer som kommer från en mängd olika länder. Alla var sociala, öppna och var villiga att svara på frågor och funderingar man har. Än sålänge är vi totalt 4 nya idag (söndag). Efter middagen gick vi iväg några och köpte varsin öl för att sedan sätta oss på en tom tomt med utsikt över staden - väldigt mysigt och trevligt!
De senaste 24 timmarna har varit en brutal känslostorm. Från att vara livrädd när man sa hejdå till familjen på Arlanda. Till att bli överraskad av känslan av frihet när planet väl lyfter. Tröttheten när jag var tvungen att vänta 2h på bagaget. Chocken när jag åkte igenom Kathmandu. Och lättnaden när man blir glatt välkomnad i huset.
Dethär kommer bli bra.
Imorgon (måndag) börjar en så kallad introduktionsvecka. Hoppas man får uppleva det riktiga Nepal.
Ska också försöka ta fler bilder.
Kram
Ps. Jag åt min första av många måltider ris med högerhanden idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar