Dag 7 + 8 Nepal: Sight seeing och Himalya

Ojoj, nu har det officiellt gått en vecka! Känns som jag varit här mycket längre!

Denna helg har jag hängt mycket med en dansk tjej som heter Freja. Andra har börjat åka iväg på sina projekt eller gjort upp egna helgplaner. Men vi har haft det väldigt trevligt! Känns dock lite konstigt att skiljas från folk och inte ha en aning om ifall man någonsin kommer ses igen. Men det hör väl till reselivet.

I förrgår (lördag) ville vi klara av det sista av sight-seeingen i Kathmandu, på listan hade vi Durbar Square (ett torg med coola religiösa byggnader) och Pashuphatina (En av de viktigaste hinduiska tempel som finns).

Vi började med att försöka ta oss till Durbar Square och en kille vi mötte på bussen var snäll nog att visa oss vägen. (Folk är så snälla och trevliga här. Om man ber om vägbeskrivning så är det inte ovanligt att de tar dig till platsen du söker efter) Dock råkade vi gå in på det avgiftsbelagda området utan att veta om det och blev tvingade att betala för biljetten som gick på 1000 rupier, motsv ca 100 kr. Egentligen inte jättemycket, men nu när jag börjat vänja mig vid Nepalesiska priser kändes det som en förmögenhet. Och ärligt talat tyckte jag inte det var så mycket att se för dem pengarna. (Finns så mycket annat häftigt att se runtom i staden, gratis). Kanske det är värt om man tog sig tiden att faktiskt hyra en guide eller dylikt och höra historierna bakom allt. Sedan kunde man även se väldigt tydliga spår efter förra årets jordbävning... Känns lite sorgligt att saker som bevarats så länge blivit försört.

Irriterade över pengasituationen försökte vi ta oss vidare till Pashupatina (Det hinduiska templet). Planen var att vi skulle gå dit, men när vi frågade folk på vägen om vart det låg, skrattade de bara åt oss och sa att vi borde ta en taxi eller micro. När tio personer sagt samma sak så gav vi tillslut vika och tog någon sorts buss som var en hybrid mellan en Tuc tuc och en pytteliten skåpbil. (Vanliga bussar är nämligen som små skåpbilar). Vi tog oss dit utan större svårigheter. Efter Durbar Square incidenten höll vi utkik efter biljettluckor men såg inga. Men efter att vi gått 50 m in i området dyker en skylt upp. Även här kostade det hutlösa 1000 nepalesiska rupier (för västlänningar), så vi bestämde oss för att fly fältet snabbt innan någon hann kräva pengar av oss. Nu i efterhand känns det kanske lite dumt. Men jag vill inte göra av med för mycket pengar såhär i början. Kanske åker tillbaka hit vid senare tillfälle och tar mig tid att utforska platserna helt. Trots priset.

Sedan ville vi ta oss till Thamel för lunch och lite småshopping. Tack vare några vänliga Nepalesers hjälp gick det relativt smärtfritt. Och jag fick äntligen prova på att åka en riktig Tuc-tuc. Men det blev en hel del promenerande denna dag. En annan rolig grej jag kan berätta om möten med främmande nepaleser är att de ofta slutar med att man får ett visitkort och orden "om du behöver hjälp i kathmandu eller vill komma över och dricka te får du gärna höra av dig". Dem är som sagt väldigt vänliga här!

Framåt 17-tiden begav vi oss hemåt, och passade på att plocka upp våra uppsydda nepalesiska outfits. Min blev fin, men jag känner mig ärligt talat ganska löjlig i den. Pga det och bristen på helkroppsspeglar i huset så blir det ingen bild på detta! Blir utvalda personliga visningar i Sverige isället haha. Den 17-åriga huskocken Rajan tyckte dock att den fulländade mitt försök att se nepalesisk ut!

Igår (söndag) var jag och Freja uppe tidigt då vi hade planerat en liten utflykt. Vi skulle nämligen till bergsbyn Nagarkot, där man kan ha möjlighet att se Himalya och Mount Everest. Efter en 3 timmar lång färd med två olika bussar, varav den ena gick längs slingriga och smala vägar uppför berget, var vi framme. Vi började promenera runt för att försöka få syn på något. Efter kanske 45 min promenerande fick vi se en del av Himalaya. Och vi var glada över att hittat en bra utkikspunkt. Molnen gjorde det lite svårt att se och bilderna gör det verkligen inte rättvisa.

På vägen tillbaka skulle vi köpa vatten och i den affären berättade en man för oss att det fanns ett utkikstorn i en annan ände av byn, och om vädret var okej så skulle man kunna beskåda toppen av planeten (mt Everest). Efter lunch bestämde vi oss för att genomföra denna 4km långa promenad (i uppförsbacke) till tornet. Det var ett väldigt fint område, och det kändes skönt att komma bort från den extremt högljudda storstaden och andas frisk luft. Men tyvärr hade molnen dragit sig ihop ännu mer. Och ingenting var synligt från toppen. Men men, vi försökte iallafall!

Fin utsikt under promenaden iallafall:

Efter en lika lång busstur tillbaka var vi framme i vårt område Bashundara. Och nu när det mörknat började vi lägga märke till att det var många tända ljus överallt, och vi såg till och med ett ljuståg! Det var nämligen exakt 1 år efter Jordbävningen. Väldigt fint och rörande att se. Men ville inte ta foton, det kändes inte rätt.

Idag var det dags för mig att åka till platsen där själva volontärarbetet kommer ske. Innan jag åkte hade jag skrivit upp mig på att jobba 5 veckor med engelskaundervisning på ett Buddhistiskt kloster och 5 veckors arbete med konstruktion i en by. Men väl på plats är jag sugen på att prova lite andra grejer också. Det som är sagt nu är iallafall att jag kommer vara 4 veckor på ett kloster på landsbygden/i en mindre stad uppe i bergen.  Men jag har möjlighet att åka tillbaka till volontärhuset i Kathmandu på helgerna om jag vill. Så det är skönt. Planerar ändå att vara där i 2 veckor först innan jag åker "hem" till KTM.  Men jag tänkte försöka utmana mig själv att leva mobil-/sociala medier fritt under dessa två veckor. Jag har ett ganska svårt beroende, men jag känner att jag inte riktigt kom till Nepal för att sitta framför min mobilskärm, och utan wifi ñr mobildata ganska dyrt. Men vi får se hur det går! Om jag lyckas kommer detta alltså vara mitt sista inlägg på ca 2 veckor! Har gett mitt Nepalesiska nr till familjen, så om någon behöver nå mig av någon anledning får ni be dem om numret.

Kommer bli spännande dethär, har verkligen ingen aning om vad som väntar. Men nu när jag är här på kostret känns det lite ensamt och konstigt. Är ensam tjej, och nästan ensam volontär. (Finns en till här från en annan organisation. Hoppas hen är snäll, inte hunnit säga hej än.)

Men det blir nog bra!

Kram!