Men vad är det jag egentligen haft för mig?
Jo som jag skrev i förra inlägget så åkte vi vidare från Chitwan till staden Pokhara. Vi lämnade kvar Meike i Chitwan då hon skulle volontära en vecka där. Bussfärden tog ett par timmar och runt eftermiddagstid var vi framme i turistdelen Lakeside, där vårt hotell låg. Här kunde vi spendera en eftermiddag/kväll innan vandringen skulle börjas på söndagen.
Lakeside var helt fantastiskt: rent, tyst, fräscht o.s.v. Glömde faktiskt bort en stund att jag var i Nepal. Men samtidigt kändes det ganska artificiellt - byggt för turisterna. (Dock är det många nepaleser som själva turistar här) Vi strosade runt lite på gatan och i butikerna. Sedan gick vi ner till sjön som gett orten sitt namn. Och det var larvigt vackert, vi hade av en ren slump kommit hit lagom till solnedgången. Och ja, en bild säger mer än tusen ord.
På kvällen mötte vi upp två tjejer till som också kommer från min organisation, men de hade vart i Pokhara en vecka i förväg. De skulle också med på vandringen, och självklart var de också från Holland. Lilla korta jag skulle alltså vandra i 5 dagar med 4 långa Holländska tjejer. För att ladda upp inför vandringen valde vi att spendera lördagkvällen i det lokala vattenhålet Busy Bee, härligt ställe jag varmt rekommenderar om någon nu skulle ha vägarna förbi.
Jaa, men sen var det dags, på söndagmorgonen satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till startpunkten för vandringen. Ryggsäckarna var packade (extremt lätt dock), och kängorna var snörade. Alla var taggade, 5 dagars vandring är ju bara härligt!
Eller?
Nja, jag var faktiskt väldigt nervös. Har pratat med andra som tidigare gjort denna trek, och de varnade mig för första dagen och de 3500 trappstegen i uppförsbacke. Första 1-2 timmarna var ganska behagliga, det var mest som att strosa runt och njuta av naturen. Men sen kom trapporna. Och ja, det var hemskt. Jag trodde verkligen jag skulle dö. Det fanns stunder jag stannade upp i ren uppgivenhet - Hur tusan skulle jag ta mig upp? De andra var långt före, och när jag kollade på vägen så fortsatte trapporna upp i all oändlighet. Men på något sätt lyckades jag.
När man går de populära vandringslederna i Nepal behöver man som tur är inte konka runt på tält eller sovsäck. Det finns nämligen en mängd "Teahouses" längs lederna i de olika byarna som ackomoderar trötta vandrare. Väldigt smidigt och skönt. Kan inte påstå att de är några lyxboenden, verkligen inte, men det funkar liksom inte att vara kräsen i Nepal.
Nu i efterhand kan jag säga att vandringen var en fantastisk upplevelse. Det var ett riktigt test för både fysiken och psyket. Måndagen (dag 2) var värst för mig. Vi betade nämligen av 4 timmars vandring innan lunch. Och på grund av hungern var det näst intill olidligt på slutet. Jag var helt ensam på leden. Jag var helt slut, men så fort jag stannade så kände jag yrseln komma. Jag var tvungen att fortsätta att röra på mig. Men hur gör en det när det inte finns några krafter kvar? Det slutade att jag gick där och peppade mig själv, alltså sa ut i luften hur himla bra jag är o.s.v. Måste ha sett ganska roligt ut, så tur att ingen såg. Det funkade iallafall. It's all about the mind, som mina buddhistiska munkar lärt mig. Men det är klart att det är synd när det är så extremt jobbigt. Det blir liksom ganska svårt att uppskatta platsen man är på och allt det vackra man ser. Ibland får man ge sig själv en knäpp på nosen och rikta tankarna åt rätt håll. Jag vandra för tusan runt bland molnen! Anledningen till att allt är disigt är inte dimma, jag befinner mig mitt i ett moln! Hur fantastiskt är inte det?
Tisdagen var längst, denna dag vandrade vi i sammanlagt 9 timmar. Själv hade jag sovit i 3h då mina rumsgrannar gillade att prata högt, och så skulle vi upp 4.30. Vi skulle nämligen upp till den högsta punkten under vår vandring - Poon Hill 3210 möh. Här skulle vi även få chansen att beskåda soluppgången över Annapurna Himalayan range. Och det var ganska magiskt att få beskåda några av världens högsta berg. På toppen kunde man även köpa sig en kopp masala te (som mjölkte fast bättre), och det förhöjde upplevelsen totalt. Så här får ni lite bilder på oss när vi nåt toppen av vår vandring och lyckats promenera 2000 meter upp i luften på 2 dagar.
Resten av dagen var helt fantastisk. Det var mest plana, eller nedåtlutande stigar så det var inte särskilt ansträngande. Det var därför väldigt lätt att bara njuta av den helt underbara omgivningen, naturen, ljuden, vyerna! Blir enormt frustrerad över att bilder inte kan göra det rättvisa. Kände mig som ett barn på äventyr i skogen när jag gick där på stigarna. Vart ska jag sätta min fot härnäst? Är det ett vattenfall jag hör? Är denna sten verkligen hal? Kan detta trappsteg bära mig? Vandrandet blev som ett pussel, och den längsta dagen slutade med att vara den bästa.
Något som förhöjde upplevelsen var också gruppen. Speciellt två av de holländska tjejerna Mara och Lauren, det "nya tillskottet". Två riktiga energiknippen som gjorde att man orkade även de jobbigaste stunder. Sedan var det såklart härligt med bra sällskap under timmarna vi inte vandrade utan bara chillade. Vart en del kortspel, instrumentspelande och matätande under dessa stunder.
Hela vandringen var 65 km lång. Vi snittade en vandring på ca 5h om dagen. Och rutten var: Start: Nayapul 1100möh - Ulleri 1960möh - Ghorepani 2874möh- Poon Hill 3210 möh - tadapani 2721 möh - Ghandruk 1939 möh - Tolka 1700möh - Photana 2100 möh- Dhampus 1100 möh.
En karta ger kanske en bättre översikt!
Ja det var 5 ganska bra dagar, naturen var underbar (se nedan). Men vi var såklart ganska trötta när vi äntligen var klara!
Hiken var klar på torsdagförmiddagen, och det firades med en lunch vid sjön. Måste erkänna att jag fuskat lite med min "ingen-västerländsk-mat-regel" och gav mig själv både pasta, pizza och smörgåsar under denna vecka. Men det var bara en parentes i mitt nepalesiska matliv. Är väldigt bra på att äta nudlar och ris numera!
Sedan tog vi det mest lugnt under torsdagen, gick runt lite, shoppade lite te och smycken, och på kvällen åt vi en väldigt god måltid på restaurangen OR2K, de har nämligen en i Pokhara också, inte bara Kathmandu. Sedan tog vi oss vidare till Busy Bee igen och hade en rolig kväll!
På fredagen var det dags för Mara och Lauren att åka tillbaka till Kathmandu. Jag, Jorieke och Lotte
hade dock valt att stanna en extra dag för att uppleva Pokhara lite mer. Och vi hade valt de mer adrenalinfyllda aktiviteterna. De var taggade på Ziplinen som finns där. En som påstås vara världens längsta och brantaste. Jag tyckte det lät häftigt, men valde mellan detta och Paragliding. Men i slutändan kände jag att jag avnjutit utsikter från höjden i 5 dagar redan, och valde att hänga med tjejerna på Ziplinen. Och när vi satt i kontoret i Lakeside för att boka kalaset fick jag en impuls och bokade Bungee Jump också! Varför inte liksom?
Klockan 9 gick bussen som skulle ta oss upp till ett berg där ziplinen har sin början. Denna färd genom luften är 1,8km lång, och tar dig ca 600m längre ner på jorden. Den högsta hastigheten som nås är 120km/h, hur häftigt? Allt detta sker på 2 min. Och måste säga att det typ kändes som att flyga.
Men detta var ju bara uppvärmningen, nästa steg var ju Bungee Jump. Och ja, vad ska man säga om det? Har nog aldrig haft en mer nära döden känsla. Men jag överlevde, det känns ju kul.
Lördagen bestod mest av att sitta på en 8 timmars lång bussresa så inget intressant att berätta!
Igår gjorde jag inte heller så mycket. Hängde mest i Thamel med några andra, insåg dock att jag inte har så mycket tid kvar i Kathmandu nu... Så är lite stressad över att fixa souvenirshoppandet.
Ja nu har jag "bara" 4 veckor kvar nämligen. Och nu är det dags att återvända till volontärandet. Imorgon kommer jag åka iväg till en by mitt ute i ingenstans. Det kom ganska många nya volontärer igår, så vi är ett gäng på ca 7 pers som ska iväg. I denna lilla by kommer vi jobba med konstruktion, och hjälpa till att bygga en skola. Livet kommer vara extremt enkelt (vi snackar inget rinnande vatten). De flesta som vart där tidigare klarar bara 1-2 veckor. Planen är att jag ska vara där i 4. Vi får se hur det går. Jag måste iallafall komma tillbaka över en helg eftersom jag vill besöka klostret igen och hinna souvenirshoppa... Mycket att göra men lite tid!
Jag kommer nog ta en ny paus från sociala medier under min vistelse här. Så detta blir alltså sista inlägget på ett tag.
Hoppas ni haft en bra nationaldag!
Kram
KRAM!!!
SvaraRadera