Dag 5-9 Hawai'i: Vackra utsikter, volontärarbete och Lu'au

Aloha,

Här går dagarna superfort, dagarna är dock fullspäckade med aktiviteter och utflykter, så dethär känns nog som den längsta veckan i mitt liv.

Vad har vi haft för oss här då? Kan ju börja där jag lämnade det sist. I tisdags fortsatte eleverna med sina naturvetenskapsprojekt. Och vi fick också höra en spännande föreläsning om klimatförändringar av Dr. Chip Fletcher från University of Hawaii.

Efter lunch åkte vi på studiebesök hos Asia Pacific Center for Security Studies (APCSS). Där fick vi lyssna på lite föreläsningar och ta del i workshops relaterade till "conservation", i min grupp pratade de om tillgång till vatten. Och det ämnet kunde jag ju relatera extremt mycket till Nepal. Människorna på platserna jag besökte behövde visserligen aldrig gå flera timmar om dagen för att få tillgång till vatten, men i byn var de fortfarande väldigt begränsade. Känns så overkligt att tänka på alla de fina människor jag mötte där och sedan inse att de tillhör den skrämmande statistiken. Hur de fina, intelligenta tjejerna i byn går på en av de alldeles för många skolor utan rinnande vatten och sanitära anläggningar. 

Sedan var det dags för lite lättsammare aktiviteter. Då APCSS är beläget vid Waikiki så gick vi alla ner till stranden när vi var klara. Det var ett härligt avbrott, som tyvärr inte varade särskilt länge. Vi var nämligen tvungna att hinna tillbaka till Dorm-kafeterian som stänger relativt tidigt. Men precis när vi skulle gå trampade Simon, en annan TA (lärarassistent), på en sjöborre. Jag och min TA-vän Will fick ta tag i situationen, ringa efter koordinatorn Chai för hjälp och skjuts "hem". Ingen större skada skedd i slutändan men det var ett väldigt ståhej.

På onsdagen var vi uppe innan tuppen, redan kl. 4.30 skulle vi sitta på olika bussar som skulle ta oss till östra delen av ön. Där skulle vi bestiga ett mindre berg för att beskåda soluppgången. Promenaden upp till den s.k. Makapu'u Lookout var ju ganska mesig om man jämför med mina Nepalesiska hiker. Men utsikten var helt fantastisk, och det kändes skönt att stå på toppen av ett berg när man inte fått göra det på hela 3 veckor. Här fick vi sitta ett tag och ta det lugnt, äta lite medtagen frukost osv. Väldigt härligt!

Sedan begav vi oss till en annan del av ön för lite samhällstjänst/volontärarbete. Här skulle vi hjälpa till att ta bort invasiva alger (som människor tagit dit en gång i tiden) som förstört delar av kusten. Organisationens namn är Malama Maunalua och har jobbat med detta i flera år. När de började var vissa områden helt igenväxta, och den ursprungliga växtligheten hade drivits bort helt. Efter flera års arbete har de fått bort tusentals kilo med alger, och den inhemska floran har börjat återhämta sig. Kan själv inte påstå att jag bryr mig jättemycket om alger. Men jag fattar att detta är bra för ekosystemet som helhet, och så blir stränderna himla mycket finare när de inkräktande algerna försvinner. Någon timmes insats av 100 personer från SGLI resulterade till att ca 800kg alger skövlades bort! Bra jobbat ellerhur?

På eftermiddagen hade vi lite ledig tid för att vila. Och på kvällen var det dags för "Community Night". Olika personer i samhället kom och föreläste i olika ämnen - miljöfrågor, bevarande av arter o.s.v. Som TA fick jag (och de andra), agera som lite assistenter  - välkomna alla föreläsare med en Lei, se till att de hade tillgång till vatten, hjälpa till att slussa runt eleverna dit de skulle och dylikt. Det var ganska roligt faktiskt, det var också givande att få mingla runt lite med föreläsarna. 

Torsdagen var inte särskilt händelserik. Dagen spenderades främst i skolan där eleverna skulle presentera sina naturvetenskapsprojekt, och sen börja spåna på projekten de själva ska skapa i sluttampen av dessa två veckor. Poängen med SGLI är nämligen att alla deltagare ska åka hem med intentionen att starta ett projekt på hemmaplan som de ska arbeta med under 1 år. Syftet med detta är att de ska jobba med ett problem de ser i deras samhälle och dra sitt strå till stacken för att åtgärda det. Som TAs fick vi därför cirkulera runt en del bland eleverna, brainstorma med dem, ge feedback och dylikt. Jag fick även lite tid över till att läsa på om olika (riktiga) hiker man kan göra runtom på ön. Vill verkligen vandra lite här och verkligen få njuta av de fantastiska utsikterna. 

Fredagen var roligare. Även denna morgon var det dags för oss att ge oss ut på utflykt för lite volontärarbete. Denna gång skulle vi hjälpa till att ta ner inträngande träd som tagit över växtligheten. Detta var även del av ett forskningsprojekt Dr. Camilo Mora utför. Han anser nämligen att en viktig del i att avverka klimatförändringar är att plantera inhemska träd som kan suga upp koldioxiden i luften. Projektet går därför ut på att ta ner de invasiva, små träden som inte suger upp särskilt mycket CO2, och istället plantera nya, "bättre" träd. Det var hårt arbete, och många skar sig på olika kvistar och dylikt, då stigarna var nästintill obefintliga i den snåriga skogen. 

På kvällen var det dags för Lu'au, en Hawaiiansk fest typ. Hit var alla från SGLI bjudna, samt lärare, sponsorer, och andra människor som har någon sorts anslutning till SGLI. Det var en mysig kväll då man fick mingla runt lite, ta roliga bilder med folk och klä upp sig lite. Insåg att detta var första gången jag sminkade mig ordentligt på, på över 3 månader, så det var väl lite komiskt. 

Från vä: Jag, Sandra, Isabelle, Ulrika, svenska gänget helt enkelt.

Från vä: Will, Sandra, Jack, Ulrika och Hannah i nedra högra kanten.

Fick också ta mitt första "Prom"-foto, stelt värre haha(Obs detta foto är taget i en extremt ironisk ton)

Då Hawaii varit under stormvarning sen i fredags har vädret varit ganska tråkigt. Regnigt, blåsigt och nästintill kallt. Igår hade jag planer på en Hike men det fick ställas in. På förmiddagen hade vi en Scavanger hunt som aktivitet så det var roligt. Och på kvällen skulle vi egentligen ha karaoke kväll men det blev inställt eftersom vi inte ville att eleverna skulle gå fram och tillbaka till skolan i det stormiga vädret. Vi TA's fick rusa till undsättning och komma på olika aktiviteter vi kunde göra i dormet istället. Det blev ganska lyckat, och i slutäntan samlades vi alla för att sjunga för en tjej som fyllde år och äta cupcakes. 

Just nu är det söndag morgon här, och vi har en ledig dag. Vädret är fortfarande uselt och begränsar oss en hel del. Vi får se vad vi hittar på i slutändan. 

Kram

Dag 1-4 Hawaii: 45h lång resa och SGLI 2016

Aloha,

Då var det dags igen.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så var nästa resmål Hawaii. I fredags kl. 5 var det dags att ta sig till Arlanda för den 24 timmar långa resan. Då jag jobbade till kl.23 i torsdags och behövde packa efteråt valde jag att helt enkelt inte gå och lägga mig - ett smidigt sätt att anpassa sig till den 12h långa tidsskillnaden. Men vad händer när man kommer fram till Arlanda då? Jo det visade sig att vårt flyg var 3h försenat, och att vi därför skulle missa våra transferflyg i New York och San Fransisco. Hela resan planerades om och det visade sig att vi skulle få möjligheten att övernatta en natt i Denver, Colorado. Den resan som skulle ta 24 h tog i slutändan 45h. Vi kom fram lördag eftermiddag Hawaiiansk tid (söndag morgon sv) när vi egentligen skulle kommit fram fredag kväll hawaiiansk tid... Var vi lagom utmattade när vi äntligen kom fram? Svar ja, och ändå hade jag lyckats sova mig igenom 2 av 3 flyg samt sovit som en bebis på hotellet i Denver.

Men varför och med vilka är jag ute på denna resa? Jo som jag skrev i förra inlägget så deltar jag i årets upplaga av Student Global Leadership Institute (SGLI 2016) som lärarassistent (TA). Detta är en ledarskapskurs/konferens där high school-ungdomar möts från hela världen, de diskuterar och utbyter idéer och tankar om globala frågor. Programmet organiseras av Punahou School (Där en viss man som bor i Vita huset fick sin grundskoleutbildning). Varje år fokuserar man på ett tema - detta år "environmental and cultural conservation.". Jag fick själv delta i denna kurs som elev år 2014 via Viktor Rydberg Gymnasium då temat var "Städer". Och nu har jag alltså fått möjligheten att komma tillbaka som lärarassistent! Trots att jag tagit studenten sen snart ett år tillbaka valde jag att ta kontakt med VRG för att genomföra resan med dem.

Ett trött gäng efter 45h resande, från höger till vänster: Anna (lärare), Lennart (Annas man), Sandra, Ulrika, Isabelle (elever), och jag. 

Och en bild på när tjejerna är taggade (och slutkörda) inför sista flyget.

Då alltihop inte skulle börja först på söndagkvällen hade vi valt att ta in på hotell för första natten. På detta sätt kunde vi få lite tid att vila upp och och acklimatisera till den nya miljön och tidszonen. Kan ni förstå att det är helt tvärtom från Sverige? Om klockan är 12 på dagen här, är det midnatt hemma. Och efter allt resande och förflyttande i tiden hade kroppen noll tidsuppfattning. Första kvällen hade jag egentligen planerat en grillkväll med Vince - ni minns en av de andra volontärerna från byn i Nepal (De andra svenskarna var såklart också inbjudna). Men pågrund av alla förseningar fick vi tyvärr inte ihop det. Istället valde vi att strosa runt lite i Honolulu och spendera en sen eftermiddag på stranden, Waikiki - helt sagolikt. 

     

 På kvällen hamnade vi på en japansk restaurang där de lagade mat framför en. Väldigt häftigt.

Söndagen var en riktigt härlig chilldag - något jag verkligen behövt då jag inte kan minnas senast jag bara tagit det lugnt en hel dag. (Livet i Sverige har gått på högsta växel mellan resorna). Så efter en morgonlöprunda längs stranden, och lite frukost, knallade vi ner till Waikiki. Det var ju också en ypperlig chans för mig att få börja processen att jämna ut min enormt konstiga solbränna från Nepal. Ja, ni som träffat mig har ju sett de skarpa linjerna på mina ben och axlar - så nu var det mer än bara ansiktet och armarna som skulle få bli bruna. Men att ligga och steka i solen i några timmar visade sig bara leda till en ganska smärtsam bränna. Trots allt var det väldigt skönt att bara spendera några timmar på stranden till ljudet av skvalpande vågor, lukten av havsdoft och omsluten av solstrålarnas värme. 

På kvällen var det dags att ta sig till boendet vi kommer ha under dessa två veckor. Så kallade "dorms" som tillhör University of Hawaii. Här blev de ett första möte med de totalt 82 eleverna, de andra TA's och alla medföljande lärare. Väldigt överväldigade. Samtidigt är det väldigt konstigt för mig att vara tillbaka. Jag känner ju igen det mesta, men i mina ögon är det liksom "fel" människor överallt, så det kommer nog ta några dagar innan denna omgivning faktiskt sjunker in. 

Idag, måndag, började själva programmet. Vi blev först välkomnade av presidenten/rektorn på skolan. Sedan presenterades även all personal och vi TA's (totalt 6st). Jag fick då äntligen en Lei (blomkrans), folk brukar altid få det som välkomstgåva, men jag fick ingen förra gången, och nu när vi kom så sa koordinatorn att alla TA's skulle få en speciell på måndagen. Så gissa om jag blev glad? Känner mig riktigt invigd i den Hawaiianska kulturen nu haha!

Sedan skulle eleverna delas in i 3 grupper och genomföra olika aktiviteter. Vi TA's var ansvariga för en av dessa. För att bräcka isen och få alla att socialisera sig körde vi Speed dating och olika samarbetsövningar. Det vart riktigt lyckat, och det var kul att få så många att komma igång med att prata med varandra. För mig var SGLI 2014 helt fantastiskt, och det är helt och hållet tack vare alla fantastiska människor jag träffade där. Och det är ju denna erfarenhet man vill att årets deltagare ska få uppleva. 

      

      

På eftermiddagen fick eleverna en uppgift där de skulle samla data för ett naturvetenskapligt experiment. Och som TA fick jag mest bara följa med de olika grupperna och vara behjälplig, peppande osv. Ett stöd för både lärare och elever helt enkelt. 

Som TA har man en lite konstig roll - man är varken lärare eller elev. Men man är inte heller mycket äldre än deltagarna, så att domdera runt nästan vuxna individer känns ganska larvigt. Efter skolan gick vi iallafall ner till en känd teaffär där de gör boba Tea. Typ kallt te med gelatinkulor i (asiatiskt på något sätt), jätteskumt, men nu har jag provat iallafall.

    

Ja det var nog allt jag hade att skriva för denna gång. Veckan kommer fortskrida med en mängd äventyr så vi får se hur mycket jag hinner skriva. Tror iallafall att det kommer bli två riktigt bra veckor. Alla är trevliga och härliga, och vi är ett bra gäng TA's. Imorgon ska vi besöka någon sorts militärinstallation och sedan hänga på stranden - man är ju ändå på Hawai'i.

Kram

Dag 65-77 Nepal: Tack för allt Nepal

Namasté,

77 dagar, 11 veckor, 2 och en halv månad. Vad man än kallar det har det känts som en evighet, en evighet i Nepal.

Och nu är den evigheten slut.

I skrivande stund sitter jag på Tribhuvan International Airport i Kathmandu. Detta kommer nog bli ett bildlöst inlägg då monsunen tagit min telefon (ber till gudarna att de närmre 1000 bilderna från Nepal går att återfå på något sätt).

Hur har jag då spenderat mina sista veckor i detta fantastiska land? Jo jag har fortsatt med mitt byliv. Hade planer på att besöka klostret i Pharping förra helgen - men tiden fanns helt enkelt inte till. Det finns egentligen inte så mycket att skriva on dessa veckor. Förra veckan var ganska seg, naturen tyckte väl att jag hållt mig kry lite för länge. Jag åkte först på någon dag med feber, och några dagar senare fick jag utslag över hela min arm av vad som verkar ha varit en allergisk reaktion mot tonfisk. Är fortfarande lite hostig efter allt ståhej. Men även de andra volontärer åkte på lite olika åkommor - och till råga på allt så var det regnigt och grått nästan hela veckan. Vi kunde bara gå till konstruktionsplatsen 2 gånger den veckan (och pga min feber följde jag bara med en av de gångerna).

Framåt helgen var vädret bättte och alla piggare. Vi passade då på att utforska området mer genom att bestiga några berg i närheten. Stigarna är väl uttrampade efter många år av nepalesers behov att ta sig mellan byarna. Men det är ändå i princip orört av västerläningar. Det var otroligt mäktigt att stå där på toppen och tänka att det är extremt få människor som varit på denna plats. Det är ingen turistattraktion - Men utsikten är fantastisk.

En annan höjdpunkt var att det var bröllop i byn. Jag hade peppat för detta i någon vecka och hade till och med tagit med min Nepalesiska kläddräkt för tillfället. Brölloppet var intressant att se - väldigt annorlunda från hur vi gör. Bruden var klädd i en röd sari med guldiga broderier - mannen hade en turban virad runt sitt huvud och en påfågelfjädersgarlang över axlarna. Ceremonin bestod av att paret satt bredvid varandra. Och folk kom i princip fram och skvätte vatten och riskorn över dem. De fick även ett märke i pannan (tika) av riskorn. Det som slog oss var dock att paret verkade vara extremt uttråkade. Det var inte detdär varma pirret man ser hos par på bröllop i västerländska länder - och då var ändå detta bröllop ett "love marriage", inte arrangerat. 

Framåt eftermiddagen var det mer feststämning, det var hög musik och på något sätt började jag dansa med flickorna i byn (som var extremt duktiga!). Det hela var väldigt roligt och förmodligen en av de bästa stunderna under min tid i Nepal.

På lördagen fick vi även förstärkning av fler volontärer, vilket var väldigt roligt. Denna vecka bjöd också på bättre väder så vi kunde jobba varje dag. Kratrarna från stödväggen tog slut så vi var tvugna att jobba med andra bitar som ärligt talat inte kändes särskilt nödvändiga. Stämningen i gruppen var också lite mer negativ än den gruppen jag ursprungligen hade - vilket för min del gjorde arbetet jobbigare. Jag försökte göra mitt bästa iallafall och finnas till där de lokala arbetarna ville ha mig - även om jag inte alltid såg poängen med metoden. Detta är bara ett exempel på något jag ständigt blivit påmind om under denna resa - ALLT är vad man gör det till!

Trötta och slitna var det dags att bege sig tillbaka till Kathmandu igår (fredag). Vi vaknade vid kl 6 för en tidig frukost och för den ca 1,5h långa hiken bort till busshållplatsen. Min ryggsäck hade på något sätt lyckats bli extremt tung (10-15kg), så det var det ultimata testet för hur min kropp utvecklat "Nepali muscle" - och det gick förvånansvärt bra! När vi kom fram var bussen dock redan full, och vi vart tvungna att sitta på taket. Detta hade vart en otroligt häftig upplevelse om det inte varit för en liten detalj - Det hade börjat ösregna. Men det var helt enkelt att hålla i för glatta livet, och efter att ha spenderat någon dryg timme på detta sätt var alla genomblöta (trots regnjacka och vattentäta skor).

Vi fick tillslut byta buss på en mack och komma in i värmen. Men efter ca 45 mib körde den ner i diket. Vi var alltså tvungna att ställa oss ute i ösregnet igen och vänta på att de skulle lyckas knuffa upp bussen på vädret. Redan blöta och kalla var alla bara extremt trötta av situationen. Men tillslut fick de upp bussen och vi kunde åka vidare till orten Banepa där vi åt lunch och kundr byta till en jeep som skulle ta oss ända till Kathmandu. Hela resan skulle egentligen ta ca 6h, men uppgick istället till 9h pga allt väntande.

Min sista kväll i Kathmandu bestod av packande och sedan middag ute på en restaurang med de andra volontärerna. Det var en rolig kväll och ett bra avslut på denna resa!

Så hur känns det egentligen att åka hem? Jag vet inte riktigt. Att stanna kvar i Nepal hade faktiskt inte varit några större problem för mig. Efter drygt två månader känns Nepal ganska hemma - jag har lärt mig hur saker funkar, eller hur man tar reda på det man inte vet. Men jag känner mig redo att gå vidare från byn, nu när monsunen kommit på allvar är det svårt att göra något vettigt arbete där.

Ärligt talat är jag lite nervös för att komma hem. Sedan dag 1 har jag försökt omfamna nepalesisk kultur och mentalitet. De senaste veckorna har jag till och med stört mig mer på västerlänningars sätt att agera/tänka än Nepalesers. Tid och effektivitet har inte riktigt varit något jag brytt mig om. Och jag känner att mitt huvud jobbar mycket långsammare/bekymmerslöst. Så det lär nog bli en ganska rejäl kulturchock att komma hem.

Denna resa var också gett mig en inblick i hur volontärindustrin fungerar. Och om jag ska vara ärlig kan jag säga att jag är extremt skeptisk. Under min tid här har jag sett många volontärer göra fantastiska insatser - bara för att de vill. Men organisationerna som utgör mellanhanden mellan projektet och volontären tenderar oftast vara en pengabov. Extremt mycket pengar pumpas in, men vart de tar vägen är en gåta. Detta är i och för sig ett övergripande problem i ett land som präglad av korruption. Men om du funderar på att volontära rådde jag dig att kolla in organisationen noggrant. Jag kan inte rekommendera min - som jag kom i kontakt med via en svensk resebyrå som fokuserar på arbete och volontärande för unga utomlands. När jag gör något liknande igen kommer jag gå till en riktig NGO (Icke-statlig organisation) eller ta direkt kontakt med projekten.

Men jag är trots allt så otroligt glad föf att jag gjort denna resa. Det låter klyschigt som tusan, men det har verkligen varit en "once in a lifetime experience". Jag har lärt mig så mycket, av erfarenheterna jag fått och människorna jag mött. Min världsbild har blivit så mycket större - men det känns ändå
som en liten plats.

Så om någon nu läser detta och funderar på att göra något liknande själv har jag några råd:

1. Våga res själv. Jag har mött många som reser i par, och ärligt talat är de oftast dem som är tråkigast att vara med då man själv är ensam resenär. Anledningen? De stannar oftast i sin bekvämlighetszon och pratar inte i lika hög grad med andra människor. Att vara ensam kan absolut vara svårt ibland, men man utmanas på ett helt annat sätt att våga ta för sig. Och man får många nya vänner på vägen. Det bästa är dock helt klart frihetskänslan att kunna göra exakt vad man själv vill utan att behöva ta hänsyn till andra. Lär man känna sig själv bättre? Svar ja.

2. Var en resenär, inte en turist. Vad är poängen med att åka till andra sidan planeten om man ska envisas att äta pasta med kniv och gaffel och bara hänga i turistområdet? Dyk in i kulturen, visst, unna dig något västerländskt ibland om du känner behovet, men att prova nya saker gör dig några miljoner erfarenheter rikare.

3. Var öppensinnad. Länkar lite till punkt 2... Att resa till Nepal är att resa till ett land där allt är annorlunda, att försöka forma det efter västerländska mått är lönlöst och frustrerande. Försök ta saker för vad de är. Något som slog mig att jag gjorde var att jag noterar extremt många skillnader (och likheter) mellan Nepal och Sverige - men jag graderar dem inte. Väst är inte lika med bäst. Det finns andra sätt att leva på, och det behöver inte vara något fel med det.

Mellanlandar hemma i Sverige i 2 veckor för att njuta av den svenska sommaren. Listan på mat jag vill äta är lång, och jag har en del att ta tag i under denna tid. Men sen är det dags för nästa äventyr: Nämligen 2 veckor på Hawaii där jag ska vara lärarassistent för Student Global Leadership Institute 2016 (SGLI). Ser fram emot detta väldigt mycket. Men just nu försöker jag begripa allt jag varit med om i Nepal och landa i hur det förändrat mig. Jag är så otroligt tacksam för allt. Jag kommer hem med en mer avslappnad syn på livet, 27kg packning och en väldigt skev solbränna.

Tack för allt - Danhyabaad