Dag 23-28 Nepal: Ännu en vecka bland munkar

Om någon dag är det exakt en månad sen jag lämnade Sverige.

Hur känns det? Jo, tiden har gått ganska fort så det känns ärligt talat inte riktigt så.

Hur har denna vecka varit då? Ärligt?

Inte särskilt bra.

Som jag skrev förut så trivdes jag otroligt bra här på klostret. Maten var bra, munkarna var snälla, och jag kände nån sorts lycklig fridsamhet över att bara vara i nuet.

Och när jag var i Kathmandu förra helgen så saknade jag detta ställe otroligt mycket. Kunde inte vänta på att få komma tillbaka och verkligen njuta och ta vara på mina sista veckor här.

Men som min koordinator i Kathmandu brukar säga - high expectations, high frustration.

Vet inte vad som ändrades - kanske spenderade jag mer tid med den andra volontären än jag trott? Har munkarna haft mer at göra än tidigare? Har det regniga vädret påverkat mitt humör så drastiskt? Eller är det universums sätt att skapa balans över det faktum att jag varit extremt lycklig de senaste veckorna? Jag vet inte.

Men denna vecka kan sammanfattas med två ord: ensamhet och uttråkning. Dessa känslor har varit så avlägsna för mig under resan tidigare. Jag har knappt haft kontakt med min närmaste familj, just för jag kände mig så trygg och omgiven av bra folk. Både i Kathmandu och på klostret. Men denna vecka alltså...

Varje dag har absolut sina ljusglimtar. Och stunderna barnen är ute och leker är höjdpunkten på dagen. Har verkligen bondat med dem mer denna vecka, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte varit för dem. Men barnen är ute och leker 1-2h/dag jag undervisar i ca 2h/dag, 1h går kanske åt att äta. Så ni förstår ju att det blir ganska mycket dötid. Har hittils försökt fylla ut den tiden med att läsa, yoga, promenera osv. Men vädret tillåter sällan promenader numera (och skulle ändå öka på ensamhetskänslan), läsningen börjar kännas enormt tråkig, och yoga kan jag bara göra varannan dag. Självklart blir det några korta samtal med några munkar. Men så fort det är i grupp pratar de förstås Nepali med varandra. Detta var aldrig nåt jag tänkte på förr när den andra volontären var här.

Nu har jag även varit ledig igår och idag. För att bre på min frustration ännu mer. Hoppas jag kan få en av munkarna att hitta på något idag. Verkar som vi ska ut på en promenad nu.

Ursäkta det deppiga inlägget. Men känns ärligt talat fel att skriva bara när saker känns fantastiskt. Att resa är en del av livet, och som allt annat det hör till, går det upp och ner.

Vill inte trösta mig med "det är bara en vecka kvar" för jag vill inte lämna detta ställe och känna mig lättad. För en vecka sen kändes det som min hemliga, fantastiska, tillflyktsort i livet. En plats jag ville komma tillbaka till efter några år. I skrivande stund känner jag inte så. Kanske för att barnen sitter och kollar på tv.

Barnen har verkligen varit min ljuspunkt denna vecka. De är så otroligt charmiga, glada och busiga. Och nu när de vågar prata mer med mig så får jag vara med på deras skoj. Inte bara betrakta det på avstånd. (Vilket i och för sig också får mig att fånle av lycka). Kolla på dessa charmtroll liksom!

Igår hade de även en puja på kvällen. (De brukar bara ha kvällspuja på fredagar, alla andra dagar på morgonen.) Och i den salen fylldes jag av komplett lycka. Kände att jag aldrig någonsin vill lämna detta ställe. Försökte filma lite, men det var väldigt mörkt. Men ni får iallafall höra hur mässandet låter. ...

Mitt i pujan dricker man te och ibland äter man även något. Något som är vanligt här är ett lite sött friterat bröd i form av en ring. Kan närmast beskriva det som en donut/munk. Alltså stannar man upp pujan för att munkar ska få äta munkar ;)

Så varje dag går från den ena ytterligheten till den andra, rent känslomässigt. Hoppas det stabiliserar sig åt det positiva hållet nu när min sista vecka på klostret börjar.

För detta ställe är ganska coolt, vissa dagar får man till och med leva bland molnen!

Kram

Dag 20-22 Nepal: Marknad och Pashupatinath

Som sagt spenderades helgen i Kathmandu.

Vid ankomst i fredags hängde jag mest i volontärhuset, njöt av att sitta på en mjuk yta (Detta existerar inte på klostret) och hängde med de andra volontärerna. En ny grupp hade anlänt under veckan, så det var roligt med lite nya ansikten!

Fick även träffa några av de jag hade introveckan med samt andra som varit här ännu längre. Skönt att få se lite bekanta ansikten också. En udda sak är väl att folk nu börjat åka. 2 av de jag hade introveckan med har åkt vidare till andra länder, flera andra som jag träffat avslutar också sin resa nu under dagarna. Har inga större problem med att säga hejdå, världen är en liten plats, det är ganska lätt att stöta på varandra senare i livet också. Sen vet jag att man alltid träffar på nytt folk på vägen. Det som känns konstigt är väl att folk som kom hit samtidigt som jag redan är klara. Känns som jag precis började min resa! Visserligen är jag nu inne på min 4e vecka i Nepal. Herregud vad tiden går fort.

I lördags spenderade vi en stund på en s.k "Farmers Market". Här erbjuds en uppsjö av främst västerländsk, ekologisk mat. Ostar, bakverk, grönsaker, maträtter av alla möjliga sorter! Ganska härlig plats att hänga på. Jag unnade mig en vegetarisk lasagne, troligtvis den mest västerländska måltiden jag ätit under min tid här.

På eftermiddagen åkte jag och två andra till Pashupatinath, ett av de viktigaste hinduiska templen som finns. Som ni kanske minns har jag vart förbi här förut. Men var för snål för att betala den dyra inträdesbiljetten. Kände att jag faktiskt ville se hela platsen, så passade på att hänga med när mina kompisar ändå skulle hit.

Det är ett väldigt häftigt område. Icke-hinduer får dock inte gå in i själva templet, vilket är lite synd.

Vi lyckades dock hitta ner till floden, bakom templet. Detta är en känd plats där man kremerar de döda. Öppet för alla att se. Vi kom precis när en ceremoni skulle börja. En kremering tar ca 3 timmar, och man kan komma hit när som helst under dygnet. Detta beror på att den bortgångne måste kremeras inom 24 h efter dödsfallet. Ena sidan av floden är till för vanligt folk, den andre är till för rikare människor. Det är nämligen dyrare eftersom platsen är närmare templet. Varför kropparna kremeras på detta sätt är för att den ska återförenas med de 5 elementen som hinduer tror på: jord, vatten, eld och två till jag inte minns.

Till området finns även ett s.k. Hospice. Hit tas hinduer vars tid har kommit. Deras religion säger nämligen att det är bra att dö på en helig plats.

Allt detta berättade en ung man för oss för att sedan erbjuda sina tjänster som guide. Vi kände oss dock nöjda och tackade vänligt nej. Vi promenerade istället runt på området och försökte supa in det vackra och häftiga vyerna.

Sedan skulle vi ta oss till Thamel för att möta upp en fjärde person. Detta var lättare sagt än gjort. Efter en väldigt trång bussfärd i en microbuss (något större skåpbil, försök att pressa in 20 pers i detta utrymme, t-centralen i rusningstrafik är rena barnleken) hoppade vi av bussen. Men då vi råkade gå lite fel blev det en längre promenad. Trött, törstig och hungrig ville jag inget annat än att äta!

Vi hittade en trevlig restaurang, och jag fick avnjuta den godaste måltid jag haft hittils i Nepal: tofu, svamp och hericot-verts blandat i en gudomlig tomatsås tillsammans med bröd och sallad. Måste medge att jag inte har några större problem med att leva vegitariskt här. Beror nog på att det är extremt enkelt att få tag i samt en skräck för den höga risken att bli matförgiftad av köttet här. Även på klostret är maten bra. Förutom Dal Bhaat luncherna har jag oftast ingen aning om vad jag äter. Men det verkar vara en salig blandning av olika svampar och grönsaker tillsammans med nudlar eller ris.

Igår åkte jag tillbaka till klostret. Efter att ha fått berätta om det för de andra volontärerna i KTM insåg jag verkligen hur mycket jag trivdes här. Och hade verkligen saknat stället!

En annan rolig sak jag märkte under helgen i KTM är att jag faktiskt börjar känna att jag hittar där. Jag vet oftast vart jag ska gå av från bussen, och vilsenhets-känslan har börjat blekna. Den största utmaningen är väl att hitta rätt bussar dit man ska då alla skyltar är skrivna med nepalesiskt alfabet!

Nu har jag som sagt 2 veckor kvar på klostret. Sen verkar det bli lite paus från volontärarbete för min del, men då allt inte är bestämt än så väntar jag lite med att berätta om mina planer!

Internet är väldigt dåligt här. Får lägga in bilderna vid senare tillfälle.
Update: wifit är äntligen fixat på klostret!

Kram

Dag 9-20 Nepal: Munkar och te

Tiden går fort. Plötsligt har jag spenderat nästan 2 veckor på munkklostret Manjushri Di Chen Buddhist Learning Center.

Jag trivs otroligt bra, och det har varit fantastiskt att slippa Kathmandus oväsen och förorenigar. Klostret ligger nämligen uppe i bergen i en mindre stad som heter Pharping, ca 1-2 timmars bussfärd från Kathmandu.

Men hur ska jag lyckas sammanfatta dessa dagar? Egentligen händer inte så mycket. Samtidigt händer allt. När man inte har en telefon att stirra på så är det väldigt mycket lättare att bara sitta och suga in nuet. Låter klyschigt som tusan men det gör det inte mindre sant.

Poängen med min vistelse på klostret är att jag ska hjälpa till med undervisningen. Klostret har ett 40-tal elever mellan åldrarna 6-18 år, fördelat på 7 klasser. Klasserna är åldersblandade då barnen skickas hit vid olika ålder. Jag undervisar i de 3 lägsta klasserna och har därför barn mellan 6-14 år. I klass 1 undervisar jag grundläggande engelska. Detta har visat sig vara en enorm utmaning då de bara varit på klostret i ett par månader. Vissa har visserligen gått i skola i sin hemby. Men detta gör bara att kunskapsnivån är väldigt olika hos barnen. I klass 2 och 3 undervisar jag i grundläggande naturvetenskap. Något som är ett nytt ämne klostret introducerat de senaste året. Då jag har läroböcker till stöd så är detta mycket enklare att undervisa i. Och dessa barn har också grundläggande kunskaper i engelska.

Något som är skönt är att jag som volontär har blivit schemalagd att undervisa under elevernas fria studieperioder. Alltså har jag inte grundläggande ansvar för undervisningen i ett ämne. Det jag (eller andra volontärer) kan bidra med blir alltså lite som en bonus för eleverna, ett extra tillfälle för dem att öva engelska helt enkelt.

När jag kom till klostret var det även en annan volontär där, från Storbritannien. Men han åkte hem i onsdags. Vad jag vet kommer jag alltså vara ensam volontär de resterande 2 veckorna jag har kvar på klostret. Men det gör inte så mycket. Har nämligen blivit bra vän med några bland munkpersonalen, och sen är ju de äldsta eleverna nästan i min ålder. Finns alltså flera att prata och hänga med. Men måste medge att jag är förvånad över hur bra vän jag blivit med de "äldre" munkarna. Trodde jag skulle fokusera på barnen mer. Men pga språkbarriären så har det varit lite svårt.

Jag vet inte vilken bild ni har av buddhistiska munkar. Men innan jag kom till Nepal trodde jag de var dessa reserverade herrar som var väldigt seriösa. Redan i Kathmandu började denna bild lukras upp av smartphone-användande munkar i sneakers. Och efter bara ett par dagar i klostret var bilden totalt krossad. Visst, barnen måste följa lite striktare regler (kalla lärare för miss/sir, ställa sig upp när läraren kommer in i klassrummet, och följa ett intensivt schema mellan 05.30-21.00 varje dag) Men vill ni veta en hemlis?

De är precis som alla andra barn. Trots att de inte har särskilt mycket, lyckas de alltid hitta på någon lek, eller nöjer sig med att springa runt och jaga varandra. De älskar fotboll och hänga gubbe. Och de har alltid nära till skratt.

Så ja de är munkar, men först och främst barn.

Mina dagar är ganska lugna. Och det är extremt skönt. Jag vet inte om det är den fantastiska naturen, ljudet av det alltid närvarande mässandet från en puja (buddhistisk gudstjänst) i ett närliggande kloster, eller om det finns något i luften. Men jag känner mig så harmonisk och många gånger riktigt lycklig här. Det är en känsla som fyller mig av de enklaste anledningar, som när jag bara sitter på balkongen och tittar ut över trädgården, eller när jag sitter uppe på taket och det är en så pass stjärnklar kväll att jag ser mer stjärnor än jag sett under hela mitt liv. Det är en enkel, och lugn form av lycka, men en lika verklig.

Jag har egentligen bara lektioner på eftermiddagen. Mina förmiddagar brukar mest bestå av promenader, yoga, läsning och ett och annat samtal med någon.

Har även haft tur, det har nämligen dykt upp en del gäster emellanåt. Först kom en grupp äldre munkar, så kallade lamas, för att utföra puja. Jag fick då chansen att se detta, vilket var väldigt häftigt. För öron som inte förstår tibetanska så betyder deras mässande och läsande av texter ingenting. Men ljuden de skapar, lätena de gör (vuxna munkar gör nämligen något sorts basljud med deras röster som jag inte hört förrän jag kom hit) är otroligt lugnande och meditativa. Efter att ha spenderat någon timme med att lyssna på dessa röster, klockor som klämtar samtidigt som doften av rökelse ständigt är närvarande, så känner man sig nästan som i trance eller något liknande. Man blir lugn inifrån. Tog tyvärr inga bilder på denna puja. Men förra fredagen fick jag se elevmunkarnas puja. Inte riktigt samma magiska känsla men fortfarande väldigt häftigt.

Nu i veckan dök även ett gäng italienare upp för att studera buddhism och meditation. Jag fick därför också chansen att vara med på deras lektionspass där jag kunde lyssna på klostrets rektors undervisning under ett par förmiddagar. Ska väl inte säga att jag kunde hänga med jättemycket. Min kunskap om buddhism är väldigt bristfällig. Men jag kände ändå att jag fick lära mig mer. Och nu när jag är "ensam" på klostret ska jag definitivt ta mig mer tid i biblioteket och läsa på. Måste passa på nu när jag bor med ett gäng munkar som kan besvara mina frågor och funderingar.

Det har varit 2 väldigt bra veckor. Och nu under min helgvisit i volontärhuset i Kathmandu, kan jag inte hjälpa att sakna munkarna och klostret. Men imorgon åker jag tillbaka i ytterligare 2 veckor, och det känns otroligt bra.

Vi får se hur jag gör med mitt internetanvändande. Wifit på klostret var nämligen trasigt när jag först kom dit. Har ingen lust att betala för internet (mobildata är som sagt dyrt. Det jag har vill jag inte slösa bort... Sen har jag inte riktigt något behov av att hålla på med telefonen när jag är på klostret. Men om de lagar wifit så kommer jag ju iallafall kunna se om någon skickar ett meddelande. Något jag inte riktigt kunat hittils. Vi får se helt enkelt.

Kram