Jag trivs otroligt bra, och det har varit fantastiskt att slippa Kathmandus oväsen och förorenigar. Klostret ligger nämligen uppe i bergen i en mindre stad som heter Pharping, ca 1-2 timmars bussfärd från Kathmandu.
Men hur ska jag lyckas sammanfatta dessa dagar? Egentligen händer inte så mycket. Samtidigt händer allt. När man inte har en telefon att stirra på så är det väldigt mycket lättare att bara sitta och suga in nuet. Låter klyschigt som tusan men det gör det inte mindre sant.
Poängen med min vistelse på klostret är att jag ska hjälpa till med undervisningen. Klostret har ett 40-tal elever mellan åldrarna 6-18 år, fördelat på 7 klasser. Klasserna är åldersblandade då barnen skickas hit vid olika ålder. Jag undervisar i de 3 lägsta klasserna och har därför barn mellan 6-14 år. I klass 1 undervisar jag grundläggande engelska. Detta har visat sig vara en enorm utmaning då de bara varit på klostret i ett par månader. Vissa har visserligen gått i skola i sin hemby. Men detta gör bara att kunskapsnivån är väldigt olika hos barnen. I klass 2 och 3 undervisar jag i grundläggande naturvetenskap. Något som är ett nytt ämne klostret introducerat de senaste året. Då jag har läroböcker till stöd så är detta mycket enklare att undervisa i. Och dessa barn har också grundläggande kunskaper i engelska.
Något som är skönt är att jag som volontär har blivit schemalagd att undervisa under elevernas fria studieperioder. Alltså har jag inte grundläggande ansvar för undervisningen i ett ämne. Det jag (eller andra volontärer) kan bidra med blir alltså lite som en bonus för eleverna, ett extra tillfälle för dem att öva engelska helt enkelt.
När jag kom till klostret var det även en annan volontär där, från Storbritannien. Men han åkte hem i onsdags. Vad jag vet kommer jag alltså vara ensam volontär de resterande 2 veckorna jag har kvar på klostret. Men det gör inte så mycket. Har nämligen blivit bra vän med några bland munkpersonalen, och sen är ju de äldsta eleverna nästan i min ålder. Finns alltså flera att prata och hänga med. Men måste medge att jag är förvånad över hur bra vän jag blivit med de "äldre" munkarna. Trodde jag skulle fokusera på barnen mer. Men pga språkbarriären så har det varit lite svårt.
Jag vet inte vilken bild ni har av buddhistiska munkar. Men innan jag kom till Nepal trodde jag de var dessa reserverade herrar som var väldigt seriösa. Redan i Kathmandu började denna bild lukras upp av smartphone-användande munkar i sneakers. Och efter bara ett par dagar i klostret var bilden totalt krossad. Visst, barnen måste följa lite striktare regler (kalla lärare för miss/sir, ställa sig upp när läraren kommer in i klassrummet, och följa ett intensivt schema mellan 05.30-21.00 varje dag) Men vill ni veta en hemlis?
De är precis som alla andra barn. Trots att de inte har särskilt mycket, lyckas de alltid hitta på någon lek, eller nöjer sig med att springa runt och jaga varandra. De älskar fotboll och hänga gubbe. Och de har alltid nära till skratt.
Så ja de är munkar, men först och främst barn.
Mina dagar är ganska lugna. Och det är extremt skönt. Jag vet inte om det är den fantastiska naturen, ljudet av det alltid närvarande mässandet från en puja (buddhistisk gudstjänst) i ett närliggande kloster, eller om det finns något i luften. Men jag känner mig så harmonisk och många gånger riktigt lycklig här. Det är en känsla som fyller mig av de enklaste anledningar, som när jag bara sitter på balkongen och tittar ut över trädgården, eller när jag sitter uppe på taket och det är en så pass stjärnklar kväll att jag ser mer stjärnor än jag sett under hela mitt liv. Det är en enkel, och lugn form av lycka, men en lika verklig.
Jag har egentligen bara lektioner på eftermiddagen. Mina förmiddagar brukar mest bestå av promenader, yoga, läsning och ett och annat samtal med någon.
Har även haft tur, det har nämligen dykt upp en del gäster emellanåt. Först kom en grupp äldre munkar, så kallade lamas, för att utföra puja. Jag fick då chansen att se detta, vilket var väldigt häftigt. För öron som inte förstår tibetanska så betyder deras mässande och läsande av texter ingenting. Men ljuden de skapar, lätena de gör (vuxna munkar gör nämligen något sorts basljud med deras röster som jag inte hört förrän jag kom hit) är otroligt lugnande och meditativa. Efter att ha spenderat någon timme med att lyssna på dessa röster, klockor som klämtar samtidigt som doften av rökelse ständigt är närvarande, så känner man sig nästan som i trance eller något liknande. Man blir lugn inifrån. Tog tyvärr inga bilder på denna puja. Men förra fredagen fick jag se elevmunkarnas puja. Inte riktigt samma magiska känsla men fortfarande väldigt häftigt.
Nu i veckan dök även ett gäng italienare upp för att studera buddhism och meditation. Jag fick därför också chansen att vara med på deras lektionspass där jag kunde lyssna på klostrets rektors undervisning under ett par förmiddagar. Ska väl inte säga att jag kunde hänga med jättemycket. Min kunskap om buddhism är väldigt bristfällig. Men jag kände ändå att jag fick lära mig mer. Och nu när jag är "ensam" på klostret ska jag definitivt ta mig mer tid i biblioteket och läsa på. Måste passa på nu när jag bor med ett gäng munkar som kan besvara mina frågor och funderingar.
Det har varit 2 väldigt bra veckor. Och nu under min helgvisit i volontärhuset i Kathmandu, kan jag inte hjälpa att sakna munkarna och klostret. Men imorgon åker jag tillbaka i ytterligare 2 veckor, och det känns otroligt bra.
Vi får se hur jag gör med mitt internetanvändande. Wifit på klostret var nämligen trasigt när jag först kom dit. Har ingen lust att betala för internet (mobildata är som sagt dyrt. Det jag har vill jag inte slösa bort... Sen har jag inte riktigt något behov av att hålla på med telefonen när jag är på klostret. Men om de lagar wifit så kommer jag ju iallafall kunna se om någon skickar ett meddelande. Något jag inte riktigt kunat hittils. Vi får se helt enkelt.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar