Dag 35-39 Nepal: Buddhistisk rundvandring, Nagarkot, Rafting och Panauti

Så, del 2 av dessa händelserika dagar. Vad hände efter fredagen?

Jo lördag var en väldigt viktig dag för både Buddhister och Hinduer då det var Buddhas födelsedag/upplysningsdag/dödsdag... Väldigt oklart, alla sa olika, vad jag hört från tidigare på klostret är nämligen att hela denna månad är viktig då dessa 3 saker hände, men de sa inget om att de 3 sakerna firades på 1 dag. Hela månaden heter iallafall Sakadawa. Och jag antar att det var dagen till ära som "mina" munkar hade åkt till Lumbini.

Jag hade inte planerat dagen över huvud taget, det gör jag sällan här i Nepal. Men det är lätt att haka på andras planer, och det slutade med att vi hade en riktigt trevlig dag!

Efter frukosten åkte i princip alla volontärer (typ 9 pers) till ett munkkloster i Kathmandu, International Buddhist Academy. 2 tjejer hade nämligen volontärarbetat här och haft konversationslektioner i engelska med de vuxna munkarna som bor här. I lördags hade de blivit inbjudna att delta i en "lektion" i grundläggande buddhism för västerlänningar. De fick även ta med sig andra, vi var de andra.

Vi spenderade alltså någon timme här och lyssnade på en munk som undervisade. Det var lite svårt att hänga med pga svår brytning men väldigt intressant! Jag insåg även att jag redan hade hört talats om det mesta. Känns roligt att jag faktiskt snappat upp en del kunskap om Buddhism under mina 4 veckor på Manjusri.

Här är en bild på lektionen, samt en gruppbild på hela gänget och munken som höll i lektionen. Och ja, där har ni mig i min lokala outfit. Färgglatt värre.

Hela upplevelsen var faktisk jättetrevlig. En australiensk kvinna ,vid namn Pam, som arbetar på klostret visade oss runt lite. Tydligen blev de olika byggnaderna svårt skadade under förra årets jordbävning. Vissa delar måste till och med rivas. Kvinnan var väldigt trevlig, frågade om oss andra och så vidare. Sedan bjöd de även på mjölkte, och som ni kanske börjat förstå så gillar jag alla som bjuder på mjölkte.

Efter det vandrade vi vidare till Bodnath, ni vet den gigantiska stupan jag besökte under min första vecka. Pga dagen var det extremt mycket folk där. Fick höra att de troende måste vandra runt denna kupol 108 varv!

Sedan började det närma sig lunchtid. Vår stora grupp delade på sig. Vi gick vidare till ett närliggande kloster vid namn Shechen. Här åt vi en trevlig lunch i deras trädgårdscafé. En av tjejerna, Meike, hade en kompis som en gång varit i Nepal, denne kände även en munk som bodde på detta kloster. Meike hade fått kontaktuppgifterna till denna herre, och vi tog tillfället i akt och hörde av oss till honom. Ett par 3 minuter senare satt denne munk vid namn Tenzin vid vårt bord vid cafét. Älskar spontaniteten i detta land.

Det var faktiskt jättetrevligt. Vi pratade en stund och Tenzin visade oss runt på klostret. Även detta hade fått stora skador från jordbävningen. En av huvudtemplen hade i princip raserats inifrån. Men även mycket konstruktion på utsidan pågick. Ni kan se själva på bilden nedan:

Detta kloster har munkar av alla åldrar. Det är alltså en skola och har även en konstskoleavdelning. Tenzin visade oss denna samt några av de tavlor som just nu höll på att göras. Helt fantastiskt detaljarbete!

Efter att han visat runt oss på hela klosterområdet (som var ganska stort) samt berättat och svarat på alla frågor vi hade, var vi enormt tacksamma och ville bjuda på te eller dylikt. Munken var positiv till denna idé. Men såklart började det regna då. Och då pratar jag inte svenskt mesregn, jag pratar om nepalesisk för-monsun regn. Prova att sätta på duschen med högsta styrka så kanske ni börjar förstå vad jag menar. Vi var iallafall fast, med ett litet valv som skydd.

Efter att ca 15-20 min gått, utan att regnet lättat, drog Tenzin fram sina bilnycklar. Vi skulle alltså bli runtskjutsade i Kathmandu i en fet SUV av en Budhistiskm munk. Ungefär såhär glada var vi när vi kom in i bilen:

Från vänster: Christine (Norge), Meike och Caroline (Holland).

Utan något riktigt mål körde munken runt. Och det skutade med att han tog oss till Kopan Monastery. Ett av de största klostren beläget på en höjd med fantastisk utsikt. I deras canteen kunde vi söka skydd från regnet och värma oss med lite mjökte. Det slutade också med att munken bjöd oss, och när en munk vill bjuda på te går det inte att säga nej. När regnet lättar visade han även runt oss på klosterområdet och den fantastiska trädgården. Det var jättehärligt.

Sedan var det dags att åka vidare. Tenzin tog oss till Swayambhounath (Monkey Temple). Även denna plats var fullsmockad med människor som tagit sig till denna viktiga plats denba viktiga dag. Men det var härligt med alla ljud, allt liv, alla människor!

Vi gick runt på området och även de tre gigantiska Buddhorna som ligger vid foten av kullen stupan ligger på. Jag hade inte sett dessa på nära håll tidigare, så det var kul att få göra det.

Dagen hade gått fort, och när vi var klara hade det redan mörknat. Vi ville ta med Tenzin ut och äta middagen, men han var tvungen att åka och plocka upp några på flygplatsen. Han var iallafall snäll nog att skjutsa oss till turistområdet Thamel där vi lätt kunde hitta en restaurang.

Så kom det sig att jag och ett gäng andra européer spenderade en lördag, Buddhas speciella årsdag, helt förkovrade i Buddhism och mestadels i sällskap av en munk vi precis träffat.

På söndagen ville vi inte direkt ta det lugnt heller. Många hade åkt iväg till andra ställen, sina projekt och dylikt. Så vi var bara några få kvar. Som ett rent sammamträffande var vi faktiskt samma gäng som hängt med munken dagen innan. De ville gärna åka till byn Nagarkot där man kan se Mount Everest, ni vet där jag var min första vecka. Jag hade inget bättre för mig, och hade ingen lust att göra något själv, så jag bestämde mig för att följa med!

Denna gång vart det lite annorlunda dock, istället för att ta den långsamma (men billiga) lokalbussen valde vi att anlita en taxi för dagen, då vi var ett gäng blir det ju inte så dyrt. Taxin skjutsade oss ända upp till utkiksplatsen. Där fanns även ett gäng västerlänningar med gitarr och sjöng. Väldigt stämningsfullt. Även denna gång hade jag otur med moln, så ingen Everestskådning. Men det var fantastiskt fin utsikt iallafall! Bjuder på en bild på tillfället.

Sedan tog taxin oss ner till själva byn Nagarkot (den är ju ett par km från utkiksplatsen). Här avnjöt vi en lunch med utsikt över dalen. Sedan hade vi bestämt oss för att göre en hike ner till nästa by. Vi hade fått veta att det bara tar någon timme och att taxin kunde vänta på oss där. Vi började gå och det var en väldigt trevlig vandring som löpte mellan de små husen och längs risterrasserna. Efter att vi gått ett tag och befann oss i ingemanslandet mellan byarna så stötte vi på en gigantisk, förgylld Buddhastaty. Älskar hur man i Nepal kan hitta olika religiösa byggnader och statyer exakt överallt.

 

Hiken visade sig vara bra mycket längre än 1h. Tror vi gick i kanske 3h, men är osäker då jag ganska sällan bryr mig om exakta klockslag här. Trevligt var det iallafall, vi hittade byn och taxin. Lagom till middagstid var vi tillbaka i huset!

Sen började en ny vecka. Och vad har jag haft för mig då? Jo jag har valt att ta lite paus från volontärandet. Detta är något jag bestämde mig för ganska snabbt när jag kom hit och insåg att det finns så otroligt mycket att göra och se i detta fantastiska land! Organisationen som jag volontärarbetar via har också utformat några aktivitetsveckor för resenärer som inte "bara" vill volontärarbeta. Denna vecka har jag alltså deltagit i den så kallade "äventyrsveckan". (Spyr själv av namnet men what to do). Vi är en grupp på 5 personer: jag, 3 holländska tjejer och en koordinator från organisationen som fotograferar. Bilderna ska tydligen användas internt inom organisationen. Hoppas det stämmer då jag aldrig har gett någon mitt medgivande att använda bilder på mig för marknadsföring.

I måndags och tisdags stod rafting (forsränning) på schemat. Bussen gick kl 7 från Kathmandu, och vi var framme vid floden Trishuli ca 4-5 h senare. På grund av smältvatten från Himalaya finns det många floder i Nepal, och jag har fått veta att landet är en av de bästa raftingdestinationer som finns. Floden vi åkte till är en nybörjarflod, och går att rafta i större delen av året.

Väl på uppsamlingsplatsen hände en sak som fick mig att inse att jag faktiskt förändrats lite av min vistelse här. När vi hoppade av bussen mötte vi guiden från raftingföretaget. Han sa åt oss att sätta oss och vänta då en till grupp skulle komma. Tydligen kombinerar de alla gruppbokningar så att ett gäng båtar fylls samtidigt. Jag tänkte inte så mycket på det utan satte mig och väntade utan några riktiga reflektioner över situationer. Vi kommer väl iväg när vi kommer iväg. Efter vad jag antar var en ganska lång stund (återigen lägger jag inte riktigt energi på klockslag) så går en medelålders västerländsk man fram till guiden. Han skulle nämligen också rafta med "vår" grupp. I en lugn, men arg/upprörd/frustrerad ton säger han till guiden "Can someone please tell us what's going on? Sir, I woke up at 6 this morning and now we are just sitting around. I know you said something about another group coming, but that can't be the problem. We are enough people! So can someone please say what's going on?! Is it something bad with the weather? Are the rafts not ready? Have the river disappeared?!" Guiden skrattar bara, men efter några sekunder säger han "okey let's go". Och där satt jag chockad av situationen. Dels för jag insåg min totala likgiltighet till tiden och väntandet (I Sverige hade jag definitivt reagerat som mannen). Dels för att jag var så förvånad att se en arg människa, och sist för att hans utbrott faktiskt funkade!

De gav oss flytvästar, hjälmar och åror. Och snart var vi nere vid stranden. Då jag inte riktigt har någon sorts erfarenhet av båtar var jag ganska nervös. Men guiden gick igenom allt och väl i vattnet var det ganska lätt att förstå konceptet. Guiden instruerade ju när och vilka som skulle göra vad. Det hela var iallafall väldigt roligt! Forsarna följde med adrenalinkickar. Och i de lugnare vattnen fick vi även hoppa ner i vattnet och simma. Kan väl inte påstå att vattnet var särskilt fräscht, men det är typ
ingenting i Nepal. Så varför bry sig? På grund av att vatten och elektronik inte fungerar så bra ihop har jag inga bilder från själva raftingen, men såhär såg det ut innan vi satte oss i  

Vi raftade i några timmar, och efteråt var jag öm i armarna och rejält hungrig. Men tack vare lite Dal Bhaat power klarade jag mig. (Ni vet maträtten alla äter här hela tiden. Det finns t.o.m. tryckta T-shirtar om det) på eftermiddagen tog vi det lugnt, promenerade lite i byn och bara hängde. Raftingföretaget fixade maten, men som boende skulle vi tälta på stranden. Då jag inte gjort det på över 10 år var det en ganska spännande upplevelse. Här har ni en bild på området och Meike (en av holländskorna). Väldigt härlig omgivning!

Dagen efter skulle vi rafta igen och fick valet att fortsätta längre ner längs den lugnare delen av floden, eller åka tillbaka till gårdagens startpunkt och köra samma sträcka igen. Vi valde det sistnämnda. Denna dag stod vattnet högre och forsarna vildare. Det var ganska galet. Ramlade nästan av vid ett tillfälle! I en av de sista forsarna var det helt vilt. I en av båtarna ramlade alla utom guiden av (alltså inte min båt). Men förstå paniken, de flöt runt där i den galna vilda forsen, vi fick hjälpa de upp i våra båtar. De flesta hade blivit av med sina flip-flops, några var riktigt chockade, och en hade till och med ett spräckt ögonbryn. Men ingen större skada skedd.

Vi åt vår lunch och sedan var det dags att bege sig tillbaka till Kathmandu då vi skulle ha en ledig dag där.

På onsdagen var vi alltså fria att göra vad vi ville. Spenderade tiden innan lunch med att vila och packa min väska för nästkommande äventyr. Men efter lunch bestämde jag och Meike för att göra något av dagen. Då vi båda vart här ett tag har vi checkat av de flesta typiska turistsaker, så efter lite bläddrande i en Lonely Planet bestämde vi oss för att ta oss till den lilla staden Panauti, någon timme från Kathmandu. Där finns det tydligen en del gamla tempel och dylikt som ska vara väldigt fint att se.

När vi först kom fram var vi inte särskilt imponerade, men efter att vi frågat en del människor lyckades vi hitta rätt område. Och ja det vat väldigt fint!  Staden var också väldigt fin att bara promenera runt i och stämningen var fantastisk. Platsen var liksom livfull men så fridfull på samma gång.

Tog denna bild, tycker den fångar Nepal ganska bra. Upphängd tvätt med slitna hus i bakgrunden, och längst bort ser man ett flera hundra år gammalt tempel.

Då vi kommit iväg ganska sent under dagen hade vi dock inte särskilt mycket tid i staden då sista bussen till Kathmandu gick kl 18. Väl tillbaka mötte vi upp några andra volontärer i Thamel för middag. Vi hade även bjudit med munken, men han hade något sorts munkåtagande denna kväll tyvärr.

Vad har jag gjort de senaste dagarna då? Jo mest hängt i Nepals första nationalpark Chitwan. Men jag skriver mer om denna upplevelse i ett separat inlägg.

Kram

Dag 31-34 Nepal: Sista dagarna på klostret och en månad i Nepal

Ja, nu har det gått ett tag sen jag skrev sist igen.

Har väl helt enkelt haft fullt upp så lär bli en del att skriva om. Väljer därför att skriva om den senaste dryga veckan i två inlägg.

Förra veckan var alltså min sista vecka på klostret. Och oj vilken vecka! Min sista dag med lektioner visade sig vara på onsdagen då de skulle ha prov på torsdagen. Måste säga att allt var riktigt fint. Bad om att få ta bilder på mina klasser och det tyckte barnen var jättespännande och roligt:

Klass 1, de minsta:

Klass 2, de riktigt tokroligia:

Klass 3: de lite mer seriösa men nyfikna:

 

Notera att poserna på ovanstående bilder är helt på barnens initiativ. Jag sa bara att jag ville ta en bild. Filmade även lite, och det var jättekul, de började skoja och fjanta sig. Så himla roligt att få ha det på film, men tyvärr lite svårt att ladda upp.

Lektionerna i sig gick också bra. Med klass 1 gick jag igenom kroppens delar. De fick även lära mig orden på Nepali, något de tyckte var jätteroligt. Dock var det svårt för mig då de sa ett ord, jag upprepade, och de sa att jag uttalade fel fast jag sa exakt som dem (?). Roligt iallafall, nu vet jag bland annat att ben betyder kutta, höft betyder kammarr, och nagel betyder nang. Vet dock inte om jag stavade något av ovannämnda ord rätt...

Klass 2 var bara roliga och härliga som vanligt. Vad man än gör med dem blir det bra. En lektion pratade vi om växter och vad de är bra för. De hade väldigt svårt att förstå sig på bomullsplantan. Jag hämtade därför en bomullstuss från mitt rum och de blev ännu mer fascinerade - hur kunde detta bli till kläder?!

Klass 3 fortsatte med sina utfrågningar över hur världen fungerar. Jätteroligt. De hade dock lite svårt att hitta orden. En dag frågade de om "mountain on fire" samtidigt som de gestikulerade något explosionsliknande. Tog mig ett tag att förstå att de menade en vulkan!

Min fritid var också bra. Skulle ljuga om jag sa att det inte vart lite ensamt ibland. Men det löste jag genom att hänga med barnen, ta en promenad eller prata med de vuxna munkarna.

Jag hade fler samtal med filosofiläraren (vars lätta namn är Sangay). Det var väldigt intressant. Vi pratade bland annat om sakers existens - om du ser en hund, hur vet du att den finns där? Om du petar vid sidan av ögat, då ser du ju 2 hundar, bara för du ser det, är det ju inte verkligt. Synen är därför inte en bra anledning till att argumentera för sakers existens. Hm vad mer? Jo vad som lever och vad som har ett sinne (buddhister tror inte på en själ) har en fluga ett sinne? Har en växt det? (Tydligen tror hinduer på det sistnämnda, men inte buddhister). Väldigt intressant och givande samtal! En annan kväll bjöd filosofiläraren även med mig på en promenad med de andra vuxna munkarna. Det var trevligt. Vi stannade även till för te. Jag beställde även min favorit - mjölkteet. Fick även munkarna att berätta hur man åstadkommer denna fantastiska skapelse, och det verkar inte så svårt. Får köpa med mig en del te hem till Sverige och experimentera med de givna instruktionerna.

Onsdagen kändes sorglig då jag hade mina sista lektioner. Med klass 1 och 2 körde vi hänga gubbe - deras absoluta favorit. Det var otroligt roligt. Men de frågade också om varför jag åker, vart jag ska och om jag kommer tillbaka till klostret. Måste erkänna att jag känner mig som en riktig barnsvikare - först de hemma i Sverige och nu här.

På torsdagen gjorde jag inte så mycket. På eftermiddagen skulle eleverna ha sitt prov och de vuxna hade sagt att jag fick titta. Och det var en spännande upplevelse. Alla munkelever skulle nämligen ha text-memoriserings prov. Och vad innebär det? Jo, det innebär att alla elever får ett antal sidor text de ska memorisera. Helt och hållet. Provet utförs genom att de får sitta ansikte mot ansikte med en lärare och recitera den memoriserade texten. För en svensk som aldrig behövt memorisera någonting, och klagat över en läsläxa på någon sida låter ju detta helt otroligt svårt. Men vet ni vad det roliga är? Jag frågade en elev om det var ett svårt prov, han sa "nej, det var ju bara att memorisera". Känn på den du glömska svensk. Frågade en annan äldre munk varför de ens gör detta. Och tydligen vill de att texterna ska vara inpräntade i deras hjärtan, de ska inte behöva vända sidblad för att ta del av de byddhistiska skrifterna. Det är ju ganska häftigt.

Här har ni lite bilder på provet samt hur de andra eleverna står och övar innan det är deras tur:

På kvällen spenderade jag mest tid med att leka med barnen. Och det var fantastiskt roligt. Jag kunde nämligen verkligen märka av skillnaden hur de möter mig nu jämfört med i början. Då brukade de bara stirra på mig. Nu så skrek alla "miss!" efter mig och ville vara med i leken, kasta små kott-nöt-frukter och så vidare. Det som påverkat mig mest här är verkligen barnen, och hur de har en förmåga att få allt att bli roligt eller till en lek. Vi lekte nämligen en jätterolig lek med saker svenska barn skulle se som skräp. Låt mig berätta: runtom på området finns små buskträd, på dessa växer små kott-nöt-frukter (ingen aning om hur jag ska benämna dem) som är i storlek av en ärta. Dessa brukar vi mest bara kasta på varandra. Denna kväll hade dock barnen hittat ett gammalt rött plaströr. Så vad började de göra? Jo alla kastade dessa små kulor på den med röret. Rörhållaren försöker slå bort dessa (likt brännboll) och ducka för missade kulor. Om denne blir träffad skriker den ansvarige kastaren "MORIO!" (Ingen aning över stavning, men det betyder "död"). Dessa byter då plats med varandra och vi har en ny slagman. Det var jätteroligt.

Sedan ringde gong-gongen, tydligen skulle det hållas en extra puja. Ingen visste riktigt varför, men den var till för de döda. Jag blev väldigt glad över att få chansen att uppleva en sista puja. Hade nämligen börjat gå på morgonpujorna, men de är inte alls lika fantastiska som kvällspujorna. Och då denna handlade om ett annat tema, var den väldigt annorlunda från vad jag tidigare sett. Och den häftigaste stunden var när alla munkar brast ut i rop och skrik. De tog i med sina lungors fulla kraft. Urladdningen i rummet var ett faktum. Ord kan inte beskriva det.

Fredagen då, den sista dagen? Det var udda. Kändes väldigt konstigt att gå upp för att dricka min sista kopp te och mitt sista bröd chapati med jordnötsmör. (Japp, det är vad jag ätit till frukost varje morgon i 4 veckor, oftast även med nutella)

Morgonen gick relativt fort. Jag spenderade mest tid med att titta på barnen. De höll nämligen på att rensa ogräs i trädgården. Det var så himla fint att se dem så engagerade i arbetet.

Rektorn och administratören Laxan (återigen, ingen aning om stavning) ville även tacka av mig och gav mig en vinröd t-shirt med loggan på samt en sjal man inom buddhismen traditionellt sett ger människor man respekterar. En annan munk gav mig även rökelse som klostret producerar. Det känns väldigt härligt att få ta med sig en bit av klostret hem.

Tog en del bilder på allt och alla. Här har ni två selfies med mig och de 2 munkar jag pratat mest med under min tid här:

Bad även om att få en gruppbild med alla munkar, så innan deras lektioner började samlade Laxan ihop alla. Vi tog en drös seriösa "skolfoto"- bilder, men sen frågade jag om vi kunde ta en galen bild. (Jag vet ju att de yngre munkarna är experter på att apa sig). Alla verkade dock förvirrade. Ord utbyttes på tibetanska/nepali och helt plötsligt satt alla och gapskrattade. Ni kan ju själva se resultatet:

Kan ni hitta mig? Måste säga att mina färger på både hud och kläder får mig att smälta in. Känns nästan som ett symboliskt sätt att visa att jag verkligen fått en plats här.

Medans barnen hade lektion gick jag in och packade. Och då slog det mig hur del 1 av min resa verkligen var påväg att ta slut. Tiden går så fort här. Tidigare samma vecka hade månadsdagen för min resa faktiskt passerat.

När jag kom ut igen var det dags för lunch. Min sista dal bhaat på klostret. Efteråt bad jag om att få ta en bild tillsammans med de vuxna munkarna. De var ganska roliga då det var dem som var väldigt nogranna med vart bilden skulle tas. Jag blev nöjd med resultatet iallafall. Från vänster till höger har vi sekreteraren, rektorn, jag, administatören och sist filosofiläraren:

Sedan var det dags att åka. En del av de äldre munkeleverna skulle åka till Lumbini, den historiske Buddhas födelseplats. Men de skulle byta buss i Kathmandu. Jag hade därför blivit erbjuden en plats i deras pickup.

Det var faktiskt ganska roligt att se ett tiotal munkar klämma in sig på det lilla utrymmet på flaket. Mig gav de en plats i baksätet.

Flera av barnen hade kommit ut för att vinka av mig. Och några hade även skrivit brev där de klistrat på bilder o.s.v. Bland de finaste saker jag någonsin fått. Det var extremt svårt att hålla tårarna tillbaka. (Ja ni som känner mig vet ju att jag har extremt nära till dem...) Och ja vid ett tillfälle så tårades ögonen en del. Men jag lyckades hålla tillbaka tårfesten. Men jag var helt överväldigad av känslor. När jag kom hit hade jag inte väntat mig att jag skulle bli så fäst vid platsen och barnen. Men det blev jag. Jag var så glad och tacksam över vad jag fått uppleva, och så rörd över barnens brev, samtidigt ledsen över att behöva lämna allt. Motorn startade, bilen rullade, och barnen ropade "bye!" efter mig. Hela stunden var bara väldigt fin.

Jag vet dock att jag kommer komma tillbaka någon gång. Har redan frågat om det är ok att jag kommer på besök om ett par veckor över en helg. Och det var inga problem.

Vägen hem gick smidigt. Vi åkte förbi en turistbuss med ett gäng västerlänningar. Deras miner när de såg pickupen full med munkar var obetalbar. Och jag insåg att jag faktiskt blivit van vid dessa grabbar.

Bjuder på några sista bilder på barnen från klostret samt breven de gjorde till mig:

När vi kom fram till Kathmandu skulle jag byta buss. Fick hjälp med detta, så måste medge att detta nog var den smidigaste turen jag varit med om i Nepal.

Väl tillbaka i volontärhuset kändes det bra. Fick säga hej till de jag redan kände samt till en ny grupp volontärer. Träffade en kvinna, Cecelia, som till och med skulle åka till de klostret jag varit på. Hon var nyfiken och ville höra om hur det var. Och det var ju extra kul för mig att få berätta allt och visa bilder för någon som är genuint intresserad! Självklart känns det ju lite konstigt att någon ska "ta min plats", men samtidigt känns det jättebra att veta att någon kommer ta hand om de små aporna efter mig.

På eftermiddagen följde jag med den nya gruppen när de skulle hämta sina uppsydda lokala outfits (alla nya grupper får ju göra detta). Det var trevligt. Sedan gick vi vidare till den stora "supermarket" som finns ganska nära där vi bor. Vi skulle köpa snacks och Cecelia ville köpa material att ha med sig till klostret. Så jag hängde med henne en del och försökte hjälpa. Måste säga att jag tror hon kommer göra ett riktigt bra jobb, och det är precis vad de små munkarna förtjänar.

Hur som helst är jag extremt nöjd med mina fyra veckor på Manjusri di Chen Buddhist Learning Center i Pharping. Har jag räddat världen genom att undervisa dessa munkar? Absolut inte. Pratar de flytande engelska tack vare mina leltioner? Inte än. Men har jag påverkat deras liv på ett positivt sätt? Det tror jag faktiskt att jag gjort. De har iallafall påverkat mig. Och det är jag innerligt tacksam för.

Tror det var det mesta att skriva om dessa dagar. Jag är väl expert på att skriva långa inlägg hehe. Nästa inlägg lär handla om vad jag haft för mig efter det. Har haft fullt upp kan man säga!

Kram

Dag 28-30 Nepal: Motorcykeltur och Buddhistisk filosofi

Känns ju lite tråkigt att lämna bloggen i en så deppig ton. Kan dock berätta att de senaste dagarna var väldigt bra!

Den påstådda promenaden i lördags utvecklades till en motorcykeltur. Hade delat med mig av mina tristesskänslor till min munkvän Ang (Som även är den jag hänger mest med). När han sedan behövde åka till verkstan med sin motorcykel med hans vän frågade han om jag ville följa med. Då jag ville göra allt utom att sitta på klostret och läsa sa jag självklart ja. Från en sekund till en annan satt jag på en motorcykel (för första gången i mitt liv) i flipflop bakom en främling (Angs vän). Ang själv körde sin moped, men han ser sig själv som nybörjare och ansåg att det skulle vara säkrare om jag åkte bakom vännen (som förövrigt heter Sonam).

Några minuter senare var vi framme vid verkstan. Och efter att jag varit i ett land där jag inte förstår språket har jag fått lära mig att bara hänga med strömmen. Det är ingen idé att fråga vad som händer. 10 minuter senare var vi nämligen tillbaka på cyklarna. Men vi åkte inte tillbaka. Efter någon minut frågade Sonam om jag ville se folk döda djur. Ställd av frågan utbrast jag i ett "WHAT?!". Han flinade till av min fråga "It's for sacrifice". Som om det gör någon skillnad tänker kanske ni...

Jag pusslade ihop 1 + 1. Efter att ha bläddrat i min lonely planet bok ett antal gånger har jag liiite koll på de områden jag befinner mig i. Jag mindes att jag läst att det finns ett speciellt Hinduiskt tempel i Pharping. Denna tillhör en väldigt blodtörstig gudinna vid namn Kali.

Jag frågade därför "oh, is it that temple?" Sonam svarade jakande och berättade att just lördag är en stor dag för hinduer. Och jag tänkte varför inte. Kan ju vara trevligt att se stället. Det är ju inte som att deras offerslaktande kommer påverkas av min närvaro (eller frånvaro för den delen). Och att se döda djur är tyvärr vardagsmat i Nepal. Köttaffärerna slaktar djuren på gatan i Kathmandu.

Vi åkte ner i en dal. Parkerade cyklarna, vägen till templet var kantat med en lördagsmarknad. Här sålde de allt från krimskrams, till grönsaker, kryddor och levande kycklingar ämnade till offerslaktandet (makabert jag vet). Fick frågan om jag ville köpa en och offra. Jag sa nej. Kan inte påstå att jag är någon djurrättskämpe, men att döda en levande varelse bara för att (speciellt med tanke på att jag inte direkt tror på hinduismen) känns extremt fel.

Vi fortsatte gå, själva tempelområdet låg ännu djupare ner i dalen och man behövde ta trappor för att komma ner. Då man behövde en offergåva kunde vi inte gå ner till området. Att vi var tre icke-hinduer varav en, en buddistisk munk verkade inte vara något hinder. Vi kunde dock stå på en avsats och se ner över tempelområdet. Sonam pekade ut huvudtemplet. Jag kunde inte se så mycket, och som tur var inget av slaktandet. Lite ironiskt att en religion som består av vegetarianer ägnar sig åt djuroffer.

Här har ni en bild på templet i dalen. Som sagt ser en inte så mycket.

Sonam visste ganska mycket om religionen och sägnerna kring platsen. Han berättade att hinduer kommer hit en gång om året för att ge sin offergåva, det ska ge god lycka (fortune). Som sagt tillhörde templet i dalen den Hinduiska gudinnan Kali. Hennes mamma hade ett eget tempel på kullen ovanför, men hon är vegetarian så henne ger man inte djuroffer. Enligt sägnen förvisades mor och dotter hit av en guru. Människor brukade nämligen offra andra människor till gudinnorna. Så ville inte gurun ha det så han förvisade dem till nästa kulle. Mamman tog sitt straff moget och blev därefter vegetarian. Dottern fortsatte vara blodtörstig, men så småningom gick människor över till att bara offra djur.

Vi promenerade upp till mammans tempel. Det var ganska speciellt att se hur människorna här verkligen tror att deras skålar med hrönsaker ska ge dem god lycka. Religionen tas på högsta allvar här. Men det är ändå lugnt att gå in i ett hinduiskt tempel med en buddhistisk munk.

Här är en bild på mammans tempel. Det är ok att ta bilder, men känns fel att stå länge och inkräkta på personers privata stunder. Därför blir det inte särskilt bra.

När jag kom tillbaka till klostret kunde jag kolla i min bok och konstatera att namnet på templet är Dashinkali.

Under utflykten fortsatte vi prata. Sonam är nepales i grunden och bodde på klostret när han var yngre. Men nu har han slutat vara munk och bor sedan ett par år tillbaka i Indien och pluggar. Han visste väldigt mycket om olika saker om många religioner så det var väldigt intressant att prata med honom. Tydligen är Indien bättre enligt honom. Allt är billigare (enligt honom är Nepal dyrt), folket i Indien är mycket mer angelägna att utveckla samhället, de accepterar inte korruption på samma sätt som man gör i Nepal. Han hade många argument men jag minns inte så mycket. Intressant att höra för mina västerländskt präglade öron. I min okunskap har jag liksom sett Nepal som Indien i light-version.


Vi åkte tillbaka, och gjorde ännu ett stopp vid verkstan. Jag fick nu veta anledningen till allt dröjsmål - vi väntade på el. I Nepal finns det nämligen bara el vissa timmar på dygnet. (har jag berättat det? Minns ej)

Kvällen fortsatte på ett bra sätt. Efter middagen (chowmein, min favorit!) så följde jag med munkarna ner till staden för lite kvällste. Då te-stunden på eftermiddagen inte sker på lördagar är detta ett måste. Har jag berättat om min kärlek för teet här? Det är fantastiskt!! Sedan gick vi tillbaka till klostret. Vi stannade uppe i några timmar och pratade. Av någon anledning började vi prata om buddhism och olika inriktningar som finns. De berättade då om några för mig mind-blowing saker som vissa buddhister tror på och utövar. De var dock osäkra på om de egentligen fick berätta dessa saker för mig. Buddismen innehåller nämligen många hemligheter då grunden i religionen är att en själv ska analysera och experimentera sig fram till sanningen. Att då få saker berättat för sig direkt är liksom "fel". Det borde kommit som ett svar efter att jag ställt många frågor, följdfrågor osv. Av respekt för deras tro på Karma väljer jag därför att inte föra min nytillskaffade kunskap vidare här på bloggen. Men det var kul att prata med dem. Har nämligen inte vågat mig på att prata buddhistisk filosofi särskilt mycket. Så det var kul att få boken öppnad för sig.

Från en tristessfylld morgon till en väldigt spännande och intressant eftermiddag/kväll måste jag betygsätta lördagen som väldigt bra!

Även gårdagen var väldigt bra. Det var första dagen som var riktigt varm och solig sen maj började. Det första en av munkarna frågade mig vid frukosten var om jag känt av nattens jordbävning. Och nej det hade jag inte. Jag hade alltså lyckats sova mig igenom den första jordbävning jag upplevt i mitt liv.

Förmiddagen bestod av yoga, och eftermiddagen gick snabbt pga lektionerna. Framåt kvällen började tristess-känslorna komma tillbaka. Ang har nämligen åkt till Kathmandu ett par dagar. Istället för att sitta och tycka synd om mig själv bestämde jag mig för att gå upp en våning och kolla på munkarnas debatt.

Varje kväll har de nämligen debattövningar. På tisdagar en stor debatt. Jag har fått lära mig att Buddhistisk utövning grundar sig väldigt mycket på logik. Under debatterna får eleverna alltså öva på sina logiska förmågor. Detta gör dem på Tibetanska. Ni kanske undrar varför jag vill kolla på en debatt jag inte förstår. Nyckeln ligger i ordet "debatt". För svenskar innebär en debatt en kontrollerad diskussion. Det är inte vad det betyder här. Debatten här utförs av två parter (kan vara 2 personer eller 2 grupper). Ena parten sitter ner och ställer frågor. Den andra parten står upp och svarar. Men när de gör det så ropar dem, skriker, stampar och klappar. Med jämna mellanrum hör man den stående parten utropa som en ramsa: "Che! Che! Che!". Det är alltså väldigt underhållande att titta på.

Försökte filma och fota. Men det var mörkt och ville inte distrahera dem med blixt o lampor. Men ni får iallafal ett hum om hur det låter och hur det ser ut

Och när jag stod där och såg alla debattpar kände jag mig så lycklig. Att just jag får ta del av denna upplevelse, att just jag får kolla på när dessa munkar håller sin skrikdebatt, hur många människor i världen kan säga att de fått göra det? Väldigt få. Det kändes som jag har fått reda på en av universums hemligheter. Något fanns där, i detta rum, och jag vet inte ens om munkarna själva lade märke till det.

Efter halva tiden kom även filosofiläraren fram till mig och började prata. Jag frågade varför de skrek och klappade osv. Han svarade enkelt att det var för att de inte skulle somna. Om man aktiverar kroppen aktiverar man sinnet, var hans resonemang. Sedan gick han över till att förklara vad de debatterade om. Vid denna tidpunkt hade munkarna nämligen möblerat om sig till 4 stycken 2-part grupper utefter vilken klass de gick i.

Den yngsta klassen debatterade om färger och form. Vad är skillnaden mellan färger och siffran 1? Filosofiläraren berättade att det finns 4 skillnader:

1. Färg behöver inte vara 1. Rött och blått är inte 1 färg, de är 2 färger.
2. 1 sak behöver inte vara en färg. Ett ljud är 1 sak men det är ingen färg.
3. En gul låda är både 1 sak och 1 färg.
4. En låda och en skål är varken 1 sak eller 1 färg. De är 2 saker.

Ordet "skillnad" är alltså lite förvirrande. Skulle själv säga "relation". Filosofiläraren använde dock ordet "difference", antar det blir fel när en översätter från tibetanska.

De äldre debatterade om orsak och konsekvens. Allt som sker har ju en orsak. Som eld och rök. Utan eld finns inte rök. Men om rök finns måste därför eld finnas. För att eld ska finnas måste det ha nåt att brinna av, som trä. För att ett träd ska finnas finns det många orsaker, vatten, väder men främst ett frö, för att ett frö ska finnas måste ett tidigare träd funnits. Och såhär kan man fortsätta analysera tills allt brytits ner till atomnivå. Och det är därför Buddhism inte tror på någon skapare eller en skapelse. För det måste finnas en orsak till allt. Och då tar det aldrig slut. Det finns ingen början.

Tunga grejer... Såhär fortsatte vårt samtal under en halvtimme. Och om jag skulle försöka sammanfatta detta mer kommer detta redan milslånga inlägg bli dubbelt så långt (minst). Men vi pratade om sinnet, hur logiken bakom tron på reinkarnation (återfödsel) fungerar. Sakers existens - vad gör en ficklampa till en ficklampa? O.s.v. När debatttiden var slut var även värt samtal det. Och efter att så intensivt koncentrera mig och försöka förstå vad han sa och vad han menade (kom ihåg att vi hade 20 skrikande pojkar och män i bakgrunden) så slog en känsla mig med fullaste kraft: jag trodde mitt huvud skulle sprängas. Om något så var detta ett samtal som gav mig svaret till en av universums hemligheter!

Sov djupt denna kväll.

Imorse tog jag mig tid att skriva i min personliga resedagbok och reflektera över allt jag fått höra. Sedan gick jag ut på en promenad. Det intilliggande berget är nämligen en vanlig pilgrimsplats. Så det är fullt av böneflaggor. För att ta sig dit måste man följa ett par trappor som löper mellan två kloster. Här stötte jag på några munkar från "mitt" kloster. Kändes lite kul att kunna stöta på någon i Nepal liksom.

Hiken uppför berget var lite jobbig i solen men väldigt fint! Efter att ha följt ett hundratal trappsteg kom man upp dit böneflaggorna var. Sedan fortsatte jag uppför stigen uppför berget. Och helt plötsligt befann jag mig i en skog av böneflaggor som fladdrade i regnbågens alla färger. Helt fantastisk. I bakgrunden hörde jag instrument och mässande från stadens många kloster.
Bjuder på en selfie från flaggskogen.

Sedan fortsatte dagen som vanligt. Lektionerna var väldigt roliga idag. Fick barnen i klass 1 att lära mig Nepali. Och eleverna i klass 3 började ställa mig extremt svåra frågor om vad som får en tändsticka att brinna, hur folk kunde tro att människor en gång var apor samt hur berg blir till. Förslk förklara evolutionsteori och tektoniska plattor för ett gäng ungdomar med bristande kunskap i engelska samt utan grundläggande utbildning i naturvetenskap! Dessa är saker somninge ens nämns i deras böcker... De tyckte iallafall att det var väldigt roligt hur jag blev så ställd av deras frågor!

Tog mig även tid i biblioteket, känner att jag verkligen vill förkovra mig i buddistisk filosofi under
mina sista dagar här.

Fick dock veta att jag har mina sista lektioner imorn. Barnen har nämligen prov på torsdag och förberedelser på onsdag. Skulle därför kunna åka tillbaka till Kathmandu. Men att hänga i volontärhuset där känns därför inte särskilt lockande. Så håller mig till mina planer att åka på fredag!

Börjar få lite separationsångest från detta ställe. Varje gång något händer vet jag inte om det är för sista gången. Så nu har jag släppt tristessen och vill bara ta vara på mina dagar här!

Långt inlägg som sagt. Hoppas ni orkat läsa.

Kram

Dag 23-28 Nepal: Ännu en vecka bland munkar

Om någon dag är det exakt en månad sen jag lämnade Sverige.

Hur känns det? Jo, tiden har gått ganska fort så det känns ärligt talat inte riktigt så.

Hur har denna vecka varit då? Ärligt?

Inte särskilt bra.

Som jag skrev förut så trivdes jag otroligt bra här på klostret. Maten var bra, munkarna var snälla, och jag kände nån sorts lycklig fridsamhet över att bara vara i nuet.

Och när jag var i Kathmandu förra helgen så saknade jag detta ställe otroligt mycket. Kunde inte vänta på att få komma tillbaka och verkligen njuta och ta vara på mina sista veckor här.

Men som min koordinator i Kathmandu brukar säga - high expectations, high frustration.

Vet inte vad som ändrades - kanske spenderade jag mer tid med den andra volontären än jag trott? Har munkarna haft mer at göra än tidigare? Har det regniga vädret påverkat mitt humör så drastiskt? Eller är det universums sätt att skapa balans över det faktum att jag varit extremt lycklig de senaste veckorna? Jag vet inte.

Men denna vecka kan sammanfattas med två ord: ensamhet och uttråkning. Dessa känslor har varit så avlägsna för mig under resan tidigare. Jag har knappt haft kontakt med min närmaste familj, just för jag kände mig så trygg och omgiven av bra folk. Både i Kathmandu och på klostret. Men denna vecka alltså...

Varje dag har absolut sina ljusglimtar. Och stunderna barnen är ute och leker är höjdpunkten på dagen. Har verkligen bondat med dem mer denna vecka, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte varit för dem. Men barnen är ute och leker 1-2h/dag jag undervisar i ca 2h/dag, 1h går kanske åt att äta. Så ni förstår ju att det blir ganska mycket dötid. Har hittils försökt fylla ut den tiden med att läsa, yoga, promenera osv. Men vädret tillåter sällan promenader numera (och skulle ändå öka på ensamhetskänslan), läsningen börjar kännas enormt tråkig, och yoga kan jag bara göra varannan dag. Självklart blir det några korta samtal med några munkar. Men så fort det är i grupp pratar de förstås Nepali med varandra. Detta var aldrig nåt jag tänkte på förr när den andra volontären var här.

Nu har jag även varit ledig igår och idag. För att bre på min frustration ännu mer. Hoppas jag kan få en av munkarna att hitta på något idag. Verkar som vi ska ut på en promenad nu.

Ursäkta det deppiga inlägget. Men känns ärligt talat fel att skriva bara när saker känns fantastiskt. Att resa är en del av livet, och som allt annat det hör till, går det upp och ner.

Vill inte trösta mig med "det är bara en vecka kvar" för jag vill inte lämna detta ställe och känna mig lättad. För en vecka sen kändes det som min hemliga, fantastiska, tillflyktsort i livet. En plats jag ville komma tillbaka till efter några år. I skrivande stund känner jag inte så. Kanske för att barnen sitter och kollar på tv.

Barnen har verkligen varit min ljuspunkt denna vecka. De är så otroligt charmiga, glada och busiga. Och nu när de vågar prata mer med mig så får jag vara med på deras skoj. Inte bara betrakta det på avstånd. (Vilket i och för sig också får mig att fånle av lycka). Kolla på dessa charmtroll liksom!

Igår hade de även en puja på kvällen. (De brukar bara ha kvällspuja på fredagar, alla andra dagar på morgonen.) Och i den salen fylldes jag av komplett lycka. Kände att jag aldrig någonsin vill lämna detta ställe. Försökte filma lite, men det var väldigt mörkt. Men ni får iallafall höra hur mässandet låter. ...

Mitt i pujan dricker man te och ibland äter man även något. Något som är vanligt här är ett lite sött friterat bröd i form av en ring. Kan närmast beskriva det som en donut/munk. Alltså stannar man upp pujan för att munkar ska få äta munkar ;)

Så varje dag går från den ena ytterligheten till den andra, rent känslomässigt. Hoppas det stabiliserar sig åt det positiva hållet nu när min sista vecka på klostret börjar.

För detta ställe är ganska coolt, vissa dagar får man till och med leva bland molnen!

Kram

Dag 20-22 Nepal: Marknad och Pashupatinath

Som sagt spenderades helgen i Kathmandu.

Vid ankomst i fredags hängde jag mest i volontärhuset, njöt av att sitta på en mjuk yta (Detta existerar inte på klostret) och hängde med de andra volontärerna. En ny grupp hade anlänt under veckan, så det var roligt med lite nya ansikten!

Fick även träffa några av de jag hade introveckan med samt andra som varit här ännu längre. Skönt att få se lite bekanta ansikten också. En udda sak är väl att folk nu börjat åka. 2 av de jag hade introveckan med har åkt vidare till andra länder, flera andra som jag träffat avslutar också sin resa nu under dagarna. Har inga större problem med att säga hejdå, världen är en liten plats, det är ganska lätt att stöta på varandra senare i livet också. Sen vet jag att man alltid träffar på nytt folk på vägen. Det som känns konstigt är väl att folk som kom hit samtidigt som jag redan är klara. Känns som jag precis började min resa! Visserligen är jag nu inne på min 4e vecka i Nepal. Herregud vad tiden går fort.

I lördags spenderade vi en stund på en s.k "Farmers Market". Här erbjuds en uppsjö av främst västerländsk, ekologisk mat. Ostar, bakverk, grönsaker, maträtter av alla möjliga sorter! Ganska härlig plats att hänga på. Jag unnade mig en vegetarisk lasagne, troligtvis den mest västerländska måltiden jag ätit under min tid här.

På eftermiddagen åkte jag och två andra till Pashupatinath, ett av de viktigaste hinduiska templen som finns. Som ni kanske minns har jag vart förbi här förut. Men var för snål för att betala den dyra inträdesbiljetten. Kände att jag faktiskt ville se hela platsen, så passade på att hänga med när mina kompisar ändå skulle hit.

Det är ett väldigt häftigt område. Icke-hinduer får dock inte gå in i själva templet, vilket är lite synd.

Vi lyckades dock hitta ner till floden, bakom templet. Detta är en känd plats där man kremerar de döda. Öppet för alla att se. Vi kom precis när en ceremoni skulle börja. En kremering tar ca 3 timmar, och man kan komma hit när som helst under dygnet. Detta beror på att den bortgångne måste kremeras inom 24 h efter dödsfallet. Ena sidan av floden är till för vanligt folk, den andre är till för rikare människor. Det är nämligen dyrare eftersom platsen är närmare templet. Varför kropparna kremeras på detta sätt är för att den ska återförenas med de 5 elementen som hinduer tror på: jord, vatten, eld och två till jag inte minns.

Till området finns även ett s.k. Hospice. Hit tas hinduer vars tid har kommit. Deras religion säger nämligen att det är bra att dö på en helig plats.

Allt detta berättade en ung man för oss för att sedan erbjuda sina tjänster som guide. Vi kände oss dock nöjda och tackade vänligt nej. Vi promenerade istället runt på området och försökte supa in det vackra och häftiga vyerna.

Sedan skulle vi ta oss till Thamel för att möta upp en fjärde person. Detta var lättare sagt än gjort. Efter en väldigt trång bussfärd i en microbuss (något större skåpbil, försök att pressa in 20 pers i detta utrymme, t-centralen i rusningstrafik är rena barnleken) hoppade vi av bussen. Men då vi råkade gå lite fel blev det en längre promenad. Trött, törstig och hungrig ville jag inget annat än att äta!

Vi hittade en trevlig restaurang, och jag fick avnjuta den godaste måltid jag haft hittils i Nepal: tofu, svamp och hericot-verts blandat i en gudomlig tomatsås tillsammans med bröd och sallad. Måste medge att jag inte har några större problem med att leva vegitariskt här. Beror nog på att det är extremt enkelt att få tag i samt en skräck för den höga risken att bli matförgiftad av köttet här. Även på klostret är maten bra. Förutom Dal Bhaat luncherna har jag oftast ingen aning om vad jag äter. Men det verkar vara en salig blandning av olika svampar och grönsaker tillsammans med nudlar eller ris.

Igår åkte jag tillbaka till klostret. Efter att ha fått berätta om det för de andra volontärerna i KTM insåg jag verkligen hur mycket jag trivdes här. Och hade verkligen saknat stället!

En annan rolig sak jag märkte under helgen i KTM är att jag faktiskt börjar känna att jag hittar där. Jag vet oftast vart jag ska gå av från bussen, och vilsenhets-känslan har börjat blekna. Den största utmaningen är väl att hitta rätt bussar dit man ska då alla skyltar är skrivna med nepalesiskt alfabet!

Nu har jag som sagt 2 veckor kvar på klostret. Sen verkar det bli lite paus från volontärarbete för min del, men då allt inte är bestämt än så väntar jag lite med att berätta om mina planer!

Internet är väldigt dåligt här. Får lägga in bilderna vid senare tillfälle.
Update: wifit är äntligen fixat på klostret!

Kram