Har väl helt enkelt haft fullt upp så lär bli en del att skriva om. Väljer därför att skriva om den senaste dryga veckan i två inlägg.
Förra veckan var alltså min sista vecka på klostret. Och oj vilken vecka! Min sista dag med lektioner visade sig vara på onsdagen då de skulle ha prov på torsdagen. Måste säga att allt var riktigt fint. Bad om att få ta bilder på mina klasser och det tyckte barnen var jättespännande och roligt:
Klass 1, de minsta:
Klass 2, de riktigt tokroligia:
Klass 3: de lite mer seriösa men nyfikna:
Notera att poserna på ovanstående bilder är helt på barnens initiativ. Jag sa bara att jag ville ta en bild. Filmade även lite, och det var jättekul, de började skoja och fjanta sig. Så himla roligt att få ha det på film, men tyvärr lite svårt att ladda upp.
Lektionerna i sig gick också bra. Med klass 1 gick jag igenom kroppens delar. De fick även lära mig orden på Nepali, något de tyckte var jätteroligt. Dock var det svårt för mig då de sa ett ord, jag upprepade, och de sa att jag uttalade fel fast jag sa exakt som dem (?). Roligt iallafall, nu vet jag bland annat att ben betyder kutta, höft betyder kammarr, och nagel betyder nang. Vet dock inte om jag stavade något av ovannämnda ord rätt...
Klass 2 var bara roliga och härliga som vanligt. Vad man än gör med dem blir det bra. En lektion pratade vi om växter och vad de är bra för. De hade väldigt svårt att förstå sig på bomullsplantan. Jag hämtade därför en bomullstuss från mitt rum och de blev ännu mer fascinerade - hur kunde detta bli till kläder?!
Klass 3 fortsatte med sina utfrågningar över hur världen fungerar. Jätteroligt. De hade dock lite svårt att hitta orden. En dag frågade de om "mountain on fire" samtidigt som de gestikulerade något explosionsliknande. Tog mig ett tag att förstå att de menade en vulkan!
Min fritid var också bra. Skulle ljuga om jag sa att det inte vart lite ensamt ibland. Men det löste jag genom att hänga med barnen, ta en promenad eller prata med de vuxna munkarna.
Jag hade fler samtal med filosofiläraren (vars lätta namn är Sangay). Det var väldigt intressant. Vi pratade bland annat om sakers existens - om du ser en hund, hur vet du att den finns där? Om du petar vid sidan av ögat, då ser du ju 2 hundar, bara för du ser det, är det ju inte verkligt. Synen är därför inte en bra anledning till att argumentera för sakers existens. Hm vad mer? Jo vad som lever och vad som har ett sinne (buddhister tror inte på en själ) har en fluga ett sinne? Har en växt det? (Tydligen tror hinduer på det sistnämnda, men inte buddhister). Väldigt intressant och givande samtal! En annan kväll bjöd filosofiläraren även med mig på en promenad med de andra vuxna munkarna. Det var trevligt. Vi stannade även till för te. Jag beställde även min favorit - mjölkteet. Fick även munkarna att berätta hur man åstadkommer denna fantastiska skapelse, och det verkar inte så svårt. Får köpa med mig en del te hem till Sverige och experimentera med de givna instruktionerna.
Onsdagen kändes sorglig då jag hade mina sista lektioner. Med klass 1 och 2 körde vi hänga gubbe - deras absoluta favorit. Det var otroligt roligt. Men de frågade också om varför jag åker, vart jag ska och om jag kommer tillbaka till klostret. Måste erkänna att jag känner mig som en riktig barnsvikare - först de hemma i Sverige och nu här.
På torsdagen gjorde jag inte så mycket. På eftermiddagen skulle eleverna ha sitt prov och de vuxna hade sagt att jag fick titta. Och det var en spännande upplevelse. Alla munkelever skulle nämligen ha text-memoriserings prov. Och vad innebär det? Jo, det innebär att alla elever får ett antal sidor text de ska memorisera. Helt och hållet. Provet utförs genom att de får sitta ansikte mot ansikte med en lärare och recitera den memoriserade texten. För en svensk som aldrig behövt memorisera någonting, och klagat över en läsläxa på någon sida låter ju detta helt otroligt svårt. Men vet ni vad det roliga är? Jag frågade en elev om det var ett svårt prov, han sa "nej, det var ju bara att memorisera". Känn på den du glömska svensk. Frågade en annan äldre munk varför de ens gör detta. Och tydligen vill de att texterna ska vara inpräntade i deras hjärtan, de ska inte behöva vända sidblad för att ta del av de byddhistiska skrifterna. Det är ju ganska häftigt.
Här har ni lite bilder på provet samt hur de andra eleverna står och övar innan det är deras tur:
På kvällen spenderade jag mest tid med att leka med barnen. Och det var fantastiskt roligt. Jag kunde nämligen verkligen märka av skillnaden hur de möter mig nu jämfört med i början. Då brukade de bara stirra på mig. Nu så skrek alla "miss!" efter mig och ville vara med i leken, kasta små kott-nöt-frukter och så vidare. Det som påverkat mig mest här är verkligen barnen, och hur de har en förmåga att få allt att bli roligt eller till en lek. Vi lekte nämligen en jätterolig lek med saker svenska barn skulle se som skräp. Låt mig berätta: runtom på området finns små buskträd, på dessa växer små kott-nöt-frukter (ingen aning om hur jag ska benämna dem) som är i storlek av en ärta. Dessa brukar vi mest bara kasta på varandra. Denna kväll hade dock barnen hittat ett gammalt rött plaströr. Så vad började de göra? Jo alla kastade dessa små kulor på den med röret. Rörhållaren försöker slå bort dessa (likt brännboll) och ducka för missade kulor. Om denne blir träffad skriker den ansvarige kastaren "MORIO!" (Ingen aning över stavning, men det betyder "död"). Dessa byter då plats med varandra och vi har en ny slagman. Det var jätteroligt.
Sedan ringde gong-gongen, tydligen skulle det hållas en extra puja. Ingen visste riktigt varför, men den var till för de döda. Jag blev väldigt glad över att få chansen att uppleva en sista puja. Hade nämligen börjat gå på morgonpujorna, men de är inte alls lika fantastiska som kvällspujorna. Och då denna handlade om ett annat tema, var den väldigt annorlunda från vad jag tidigare sett. Och den häftigaste stunden var när alla munkar brast ut i rop och skrik. De tog i med sina lungors fulla kraft. Urladdningen i rummet var ett faktum. Ord kan inte beskriva det.
Fredagen då, den sista dagen? Det var udda. Kändes väldigt konstigt att gå upp för att dricka min sista kopp te och mitt sista bröd chapati med jordnötsmör. (Japp, det är vad jag ätit till frukost varje morgon i 4 veckor, oftast även med nutella)
Morgonen gick relativt fort. Jag spenderade mest tid med att titta på barnen. De höll nämligen på att rensa ogräs i trädgården. Det var så himla fint att se dem så engagerade i arbetet.
Rektorn och administratören Laxan (återigen, ingen aning om stavning) ville även tacka av mig och gav mig en vinröd t-shirt med loggan på samt en sjal man inom buddhismen traditionellt sett ger människor man respekterar. En annan munk gav mig även rökelse som klostret producerar. Det känns väldigt härligt att få ta med sig en bit av klostret hem.
Tog en del bilder på allt och alla. Här har ni två selfies med mig och de 2 munkar jag pratat mest med under min tid här:
Bad även om att få en gruppbild med alla munkar, så innan deras lektioner började samlade Laxan ihop alla. Vi tog en drös seriösa "skolfoto"- bilder, men sen frågade jag om vi kunde ta en galen bild. (Jag vet ju att de yngre munkarna är experter på att apa sig). Alla verkade dock förvirrade. Ord utbyttes på tibetanska/nepali och helt plötsligt satt alla och gapskrattade. Ni kan ju själva se resultatet:
Medans barnen hade lektion gick jag in och packade. Och då slog det mig hur del 1 av min resa verkligen var påväg att ta slut. Tiden går så fort här. Tidigare samma vecka hade månadsdagen för min resa faktiskt passerat.
När jag kom ut igen var det dags för lunch. Min sista dal bhaat på klostret. Efteråt bad jag om att få ta en bild tillsammans med de vuxna munkarna. De var ganska roliga då det var dem som var väldigt nogranna med vart bilden skulle tas. Jag blev nöjd med resultatet iallafall. Från vänster till höger har vi sekreteraren, rektorn, jag, administatören och sist filosofiläraren:
Sedan var det dags att åka. En del av de äldre munkeleverna skulle åka till Lumbini, den historiske Buddhas födelseplats. Men de skulle byta buss i Kathmandu. Jag hade därför blivit erbjuden en plats i deras pickup.
Det var faktiskt ganska roligt att se ett tiotal munkar klämma in sig på det lilla utrymmet på flaket. Mig gav de en plats i baksätet.
Flera av barnen hade kommit ut för att vinka av mig. Och några hade även skrivit brev där de klistrat på bilder o.s.v. Bland de finaste saker jag någonsin fått. Det var extremt svårt att hålla tårarna tillbaka. (Ja ni som känner mig vet ju att jag har extremt nära till dem...) Och ja vid ett tillfälle så tårades ögonen en del. Men jag lyckades hålla tillbaka tårfesten. Men jag var helt överväldigad av känslor. När jag kom hit hade jag inte väntat mig att jag skulle bli så fäst vid platsen och barnen. Men det blev jag. Jag var så glad och tacksam över vad jag fått uppleva, och så rörd över barnens brev, samtidigt ledsen över att behöva lämna allt. Motorn startade, bilen rullade, och barnen ropade "bye!" efter mig. Hela stunden var bara väldigt fin.
Jag vet dock att jag kommer komma tillbaka någon gång. Har redan frågat om det är ok att jag kommer på besök om ett par veckor över en helg. Och det var inga problem.
Vägen hem gick smidigt. Vi åkte förbi en turistbuss med ett gäng västerlänningar. Deras miner när de såg pickupen full med munkar var obetalbar. Och jag insåg att jag faktiskt blivit van vid dessa grabbar.
Bjuder på några sista bilder på barnen från klostret samt breven de gjorde till mig:
Väl tillbaka i volontärhuset kändes det bra. Fick säga hej till de jag redan kände samt till en ny grupp volontärer. Träffade en kvinna, Cecelia, som till och med skulle åka till de klostret jag varit på. Hon var nyfiken och ville höra om hur det var. Och det var ju extra kul för mig att få berätta allt och visa bilder för någon som är genuint intresserad! Självklart känns det ju lite konstigt att någon ska "ta min plats", men samtidigt känns det jättebra att veta att någon kommer ta hand om de små aporna efter mig.
På eftermiddagen följde jag med den nya gruppen när de skulle hämta sina uppsydda lokala outfits (alla nya grupper får ju göra detta). Det var trevligt. Sedan gick vi vidare till den stora "supermarket" som finns ganska nära där vi bor. Vi skulle köpa snacks och Cecelia ville köpa material att ha med sig till klostret. Så jag hängde med henne en del och försökte hjälpa. Måste säga att jag tror hon kommer göra ett riktigt bra jobb, och det är precis vad de små munkarna förtjänar.
Hur som helst är jag extremt nöjd med mina fyra veckor på Manjusri di Chen Buddhist Learning Center i Pharping. Har jag räddat världen genom att undervisa dessa munkar? Absolut inte. Pratar de flytande engelska tack vare mina leltioner? Inte än. Men har jag påverkat deras liv på ett positivt sätt? Det tror jag faktiskt att jag gjort. De har iallafall påverkat mig. Och det är jag innerligt tacksam för.
Tror det var det mesta att skriva om dessa dagar. Jag är väl expert på att skriva långa inlägg hehe. Nästa inlägg lär handla om vad jag haft för mig efter det. Har haft fullt upp kan man säga!
Kram
Härligt 😊
SvaraRadera