Dag 23-28 Nepal: Ännu en vecka bland munkar

Om någon dag är det exakt en månad sen jag lämnade Sverige.

Hur känns det? Jo, tiden har gått ganska fort så det känns ärligt talat inte riktigt så.

Hur har denna vecka varit då? Ärligt?

Inte särskilt bra.

Som jag skrev förut så trivdes jag otroligt bra här på klostret. Maten var bra, munkarna var snälla, och jag kände nån sorts lycklig fridsamhet över att bara vara i nuet.

Och när jag var i Kathmandu förra helgen så saknade jag detta ställe otroligt mycket. Kunde inte vänta på att få komma tillbaka och verkligen njuta och ta vara på mina sista veckor här.

Men som min koordinator i Kathmandu brukar säga - high expectations, high frustration.

Vet inte vad som ändrades - kanske spenderade jag mer tid med den andra volontären än jag trott? Har munkarna haft mer at göra än tidigare? Har det regniga vädret påverkat mitt humör så drastiskt? Eller är det universums sätt att skapa balans över det faktum att jag varit extremt lycklig de senaste veckorna? Jag vet inte.

Men denna vecka kan sammanfattas med två ord: ensamhet och uttråkning. Dessa känslor har varit så avlägsna för mig under resan tidigare. Jag har knappt haft kontakt med min närmaste familj, just för jag kände mig så trygg och omgiven av bra folk. Både i Kathmandu och på klostret. Men denna vecka alltså...

Varje dag har absolut sina ljusglimtar. Och stunderna barnen är ute och leker är höjdpunkten på dagen. Har verkligen bondat med dem mer denna vecka, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte varit för dem. Men barnen är ute och leker 1-2h/dag jag undervisar i ca 2h/dag, 1h går kanske åt att äta. Så ni förstår ju att det blir ganska mycket dötid. Har hittils försökt fylla ut den tiden med att läsa, yoga, promenera osv. Men vädret tillåter sällan promenader numera (och skulle ändå öka på ensamhetskänslan), läsningen börjar kännas enormt tråkig, och yoga kan jag bara göra varannan dag. Självklart blir det några korta samtal med några munkar. Men så fort det är i grupp pratar de förstås Nepali med varandra. Detta var aldrig nåt jag tänkte på förr när den andra volontären var här.

Nu har jag även varit ledig igår och idag. För att bre på min frustration ännu mer. Hoppas jag kan få en av munkarna att hitta på något idag. Verkar som vi ska ut på en promenad nu.

Ursäkta det deppiga inlägget. Men känns ärligt talat fel att skriva bara när saker känns fantastiskt. Att resa är en del av livet, och som allt annat det hör till, går det upp och ner.

Vill inte trösta mig med "det är bara en vecka kvar" för jag vill inte lämna detta ställe och känna mig lättad. För en vecka sen kändes det som min hemliga, fantastiska, tillflyktsort i livet. En plats jag ville komma tillbaka till efter några år. I skrivande stund känner jag inte så. Kanske för att barnen sitter och kollar på tv.

Barnen har verkligen varit min ljuspunkt denna vecka. De är så otroligt charmiga, glada och busiga. Och nu när de vågar prata mer med mig så får jag vara med på deras skoj. Inte bara betrakta det på avstånd. (Vilket i och för sig också får mig att fånle av lycka). Kolla på dessa charmtroll liksom!

Igår hade de även en puja på kvällen. (De brukar bara ha kvällspuja på fredagar, alla andra dagar på morgonen.) Och i den salen fylldes jag av komplett lycka. Kände att jag aldrig någonsin vill lämna detta ställe. Försökte filma lite, men det var väldigt mörkt. Men ni får iallafall höra hur mässandet låter. ...

Mitt i pujan dricker man te och ibland äter man även något. Något som är vanligt här är ett lite sött friterat bröd i form av en ring. Kan närmast beskriva det som en donut/munk. Alltså stannar man upp pujan för att munkar ska få äta munkar ;)

Så varje dag går från den ena ytterligheten till den andra, rent känslomässigt. Hoppas det stabiliserar sig åt det positiva hållet nu när min sista vecka på klostret börjar.

För detta ställe är ganska coolt, vissa dagar får man till och med leva bland molnen!

Kram